På väg till jobbet i proppfull buss. När den fullproppade bussen närmar sig ett övergångsställe kommer en fotgängare nästan rusande mot övergångsstället för att hon till varje pris ska nyttja sin rätt till företräde. Och visst, bussen med de 6500 passagerarna tvärbromsar och hennes majestät fotgängaren kan passera. Inget konstigt med det. ELLEEER?

Inte för att låta som Bamse här, men man måste inte maximera alla sina rättigheter precis hela tiden. Ibland går det att bara tänka “Jag har visserligen all rätt i världen att dyka ut i gatan här, men jag är ju bara en enda person och där på bussen sitter 6500 personer och vi försöker faktiskt upprätthålla en civilisation här, så idag får de köra före”.

När jag ändå maler på om bussar vill jag kanske inte hylla busschaufförerna, men i alla fall nicka lätt (Tänk Gene Hackman när han spelar typ amiral) åt deras håll. Visst, de repar upp hela sidan på en medtrafikants bil halvt på flit lite då och då och många är rätt griniga, men fattas bara. Tänk dig stress-påslaget och vreden du själv känner när du kör en vanlig liten prutt-bil genom Stockholm och har lovat att du ska vara någonstans runt klockan 4, alltså en lite löst hållen tidpunkt. Det är snudd på omöjligt att räkna ut när du behöver starta. Tänk då att du kör en bil som är så sjukt stor att den har ett jävla dragspel mitt på för att överhuvudtaget kunna svänga. Och så ska du stanna precis hela tiden efter en exakt tidtabell och du är mer än en ynka liten minut försenad så får du skäll av de zombiefierade folkmassor som väller in på din arbetsplats. Herregud, jag hade fallit död ner på tutan första dagen på jobbet.

Ja det var väl det jag hade om bussar.