Vid en snabb anblick har de här personerna ingenting gemensamt men de är som två bilar, byggda på samma bottenplatta. Två bra, snygga bilar tror konsument, men sen börjar det lossna viktiga utrustningsdetaljer från bilarna så fort konsument lämnat bilhandlaren. Konsument ser växellådan i backspegeln och skäms över sin aningslösa inställning till kapitalismen. Slut på metafor.

Vi är nog många som föll pladask för både Seth och Zooey när vi såg dem för första gången. Deras otvungna uppträdande och charmerande skratt, vem kunde motstå? Inte jag i alla fall. Omedelbart kände jag att det här är helt rätt för mig, det här vill jag bara ha mer och mer av. Tills jag fick mer och mer och insåg jag att Seth och Zooey är två festpåsar chips med lökdip.

Redan under andra filmen jag såg med dem blev jag klart mindre kär. Har Seth bara ett läte? Varför har Zooey aldrig huvudet stilla? Någonstans runt timme 5 i deras småputtriga sällskap var det bara en grumlig bottensats kvar av den nyss så drabbande kärleksdrycken och nu är vi på väg in i en fas av expanderande panik. Precis de egenskaper jag älskade sekund ett blev också de egenskaper som drev mig till avstängningsknappens brant. Seths odugliga uppsyn och tillhörande idiot-skratt. Zooeys flackande med blicken och uppenbart frivilliga stakande med orden. Tack alla överjordiska makter för att det inte är jag som tvingas dela frukostbord med Seth eller Zooey varje morgon. För någon sitter där. En hos Seth, en hos Zooey. Varje morgon. De är säkert två rika och snygga personer, men de är inte lyckliga innerst inne. En gång var de förälskade men nu har mörkret tagit över. Jag lovar er det.