Ofta när man läser att chefsfigurer ska sluta och det inte ska låta som sparken, så påstår figurerna att de slutar för att de hade satt upp ett visst antal mål för sig själva vid anställningens början och att alla målen nu är uppnådda. Uppdrag utfört! Succé! Jag vann! Dags att helt osjälviskt gå vidare och strössla någon annan av världens många vilsna verksamheter med min superkompetens. För det här är alltså inte några helt vanliga anställda dussinchefer som sladdar sig fram i livet efter bästa förmåga, utan heliga Navy Seals-chefer på uppdrag från himmelsk makt för att öka marknadsandelarna bland mellanmjuka bakeoff-produkter från tretton till fjorton procent.

De försöker slå i oss att om de så studsade av lycka på väg till jobbet varje måndagmorgon, allt gick helt jävla kanon och den inkommande pengalavinen nästan spräckte kontot varje månad, så var det ändå dags att sluta. Målen var uppnådda. Finns inget mer att göra här. Dags att utmana mig själv med nya utmanande utmaningar.

Jag kräver inte att hela sanningen måste fram när det är dags att sluta, men en lite mer genomarbetad historia kunde kanske vara något att överväga. Ge pressreleasen en halvtimme i alla fall.