När jag träffar gamla människor finns det bara en sak jag vill göra och det är att ställa ner den sannolikt pyttelilla kaffekoppen jag har i handen och medelst automateld fyra av ett batteri helt rimliga frågor: Hur känns det att döden flåsar i dig i nacken? Är du rädd precis varje minut nu? Vaknar du skrikande på natten? Eller känns det rentav spännande? Och hur i helvete har du sinnesro att sitta här och babbla om sockerkaka när det liv du tagit för givet så ohyggligt länge nu kommer ta slut precis vilken minut som helst?

Överlag är det väldigt imponerande av mänskligheten att vi trots insikten om vår dödlighet så ofta ändå lyckas ta på oss kläder på morgonen och komma iväg till jobbet, istället för att bara rusa runt i panik och skrika. Men att en gammal människa lyckas fokusera på livets små trivialiteter istället för det stora mörkret tyder på antingen shaolinmunks-självkontroll eller ett självbedrägeri av Birrosk magnitud.

Eller handlar det bara om den äldre generations stora artighet? Bakom det mysiga leendet och de hårda karamellerna kanske gamlingarna kokar av vrede för att ingen frågar. Känslan borde vara av samma typ som om man haltar in på jobbet med ett enormt gips runt hela kroppen och ingen bemödar sig att fråga vad som har hänt. “Ser ni inte!? Varför frågar ni inte? Hur kan ni fråga mig om jag vill chippa in 50 kronor till en present till Jennifer på ekonomin när ni har detta jättegips framför ögonen?”

En gåta är de, gamlingarna.