The Americans säsong 4, första två avsnitten.

Gillar verkligen den här serien, men fasen var less jag är på Paige, den kristna surpuppan till dotter som tar allt mer syre från övriga. Fyra säsongers non stop gnäll får faktiskt räcka. Nu är det läge för Paige att skärpa sig och bli KGB-agent på riktigt eller skjutas av snarast. Då kanske Martha kan få plats igen. Om inte kan jag tänka mig en sitcom-spinoff om Marthas nya liv på andra sidan järnridån. “Singel i Sovjetunionen” kan den heta och vara full av dråpliga kulturkrockar och mustiga ryska burkskratt.

 

The Square.

Som förmodat sista reklam-par på Södermalm lyckades R och jag äntligen se The Square. Jag önskar att jag sett den innan hela hypen för nu var det svårt att inte bli lite besviken. Inte på allt såklart. Ruben Östlund är en fantastisk regissör, det är inte mer med det. Så gott som alla scener känns som att de bestrukits med någon form av extra kvalitetsglans som till och med får svenska skådisar att lyfta ovanför Beck-träsket.

Ap-scenen är rent otrolig. Herregud. Men det är också något störigt med att den bästa scenen i hela filmen inte riktigt har med övriga filmen att göra. Det svåraste med att göra film är väl att få alla bra idéer att funka som en mjuk helhet. Att paketera en samling novellfilmer som en långfilm känns som fusk. Tänk om man själv hade skrivit till exempel Thor Ragnarök och ansträngt sig som fan för att få ihop alla de där tossiga scenerna till en helhet med toppar och dalar och vändpunkter och så kommer Ruben glidande och bara skiter i grovjobbet och vinner guldpalm, då hade man ju blivit fullständigt rasande. Jag får känslan att Ruben knappt alls tagit hänsyn till författarna bakom Thor Ragnarök.

En annan grej som störde filmupplevelsen var att R hittade en person bland statisterna som hon legat med för länge sen, så då ville jag såklart också hitta en sån, men det lyckades inte. Hittade en gammal AD-kollega i apscenen, men det var liksom inte samma sak.