När det hänt något helt odramatiskt och man ändå tvingas bevittna hur en massa dumheter ramlar in på twitter eller i ett kommentarsfält nånstans är det lätt att bli deppig och vilja äta upp sin tunntarm. Vad är det för fel på folk, vart är världen på väg etc. Men låt oss räkna lite på det, kanske är det inte så farligt ändå.

Säg att var tjugonde människa i Sverige är en idiot. Det är nog ändå snällt räknat, baserat på den erfarenhet jag har av att leva i universum. Då har vi 450.000 idioter i Sverige. Säg att var tionde idiot i sin tur är en jubelidiot. Alltså en så stor idiot att de vanliga idioterna börjar himla med ögonen och undra om de här åsikterna verkligen är riktigt genomtänkta.

Säg sedan att var tionde jubelidiot är ett riktigt praktarsle. Ett riktigt praktarsle är alltså en så mäktig jubelidiot att till och med självaste jubelidioterna nu börjar efterfråga i alla fall en gnutta rim och reson i debatten. Om min mellanstadiematte är nåt att ha så har vi alltså 405000 idioter, 40500 jubelidioter och 4500 riktiga praktarslen i Sverige. (Man kan också tänka på det som en stor gymnasieskola med 2000 elever. Då hade den skolan haft 1900 helt vettiga elever, 90 idioter, 9 jubelidioter och 1 riktigt praktarsle) Ur den här synvinkeln framstår 30 dumma tweets plötsligt som ett rent mirakel.