För länge sedan var reklam hur enkelt som helst. En kändis fick en påse pengar och talade sig sedan varm för produktens förträfflighet tills pengapåsen var tom. Så puttrade  det på tills folk började misstänka att kändisens köpta pladder kanske hade vissa trovärdighetsproblem. När jag började jobba runt år 2000 satt jag och övriga reklamare i möte efter möte och pladdrade fram tinnitus på alla som orkade lyssna om hur folk nuförtiden genomskådar reklam och inte vill bli lurade. De kräver mer och blablabla. Så vi gjorde självironisk reklam, meta-reklam, bombastisk reklam och reklam som låtsades vilja göra verklig nytta i samhället. Allt för att locka in alla de här svårflörtade konsumenterna som tydligen krävde så jääävla mycket mer av sin reklam än att den bara var reklam. Men nu har allt börjat om. Poddvärlden sköter sin reklam på precis samma sätt som Johnny Carson. Ingen stratetgi, ingen idé, ingenting. De sponsrade podd-personerna säger bara rakt ut att de har en sponsor och sen berättar de om hur just det här företaget är så himla, himla bra och säger åt alla lyssnare att köpa. Rätt på bara. Det verkar dessutom funka. På mig också som är så gnällig jämt och till råga på allt livnär mig på att reklam inte ska vara så här enkelt. Jag har inte riktigt förstått varför urstrategin plötsligt verkar funka igen, men det är något fint med att vi ibland föredrar någon som inte ens försöker maskera sitt ljugande med något fluffigt värdeskapande utan bara får skiten avklarad.