Under en middag förklarar jag för min fru R att TV-spel är en viktig kulturform. Det har druckits vin och hon lyssnar artigt. Jag hävdar med rak rygg att det är lika trångsynt att välja bort TV-spel som det skulle vara att göra det med böcker eller filmer. Sådär håller jag på en stund och känner att resonemanget går ihop. Middagen flyter vidare.

Jag sitter och spelar. R sitter i soffan och läser. Vi ägnar oss alltså åt varsin, enligt mig bara några dagar tidigare, helt likvärdig kulturform. Mitt spel är berömt för sin höga kvalitet. En modern klassiker enligt en så gott som enig kritikerkår. Jag är en hämndlysten ninja. Ninjan kutar runt i något som ska vara gamla Rom fast proppfullt med arga varulvar. Jag hugger armar, ben och midjor av samtliga varulvar. R kan se allt detta från sin plats i soffan men det bekymrar mig inte. Spelet är nämligen japanskt. Japansk kultur. Eller nåt.

Plötsligt är min ninjagubbe på Colosseum. Det har blivit dags att slåss mot självaste varulvskungen. På läktarna sitter tusen varulvar och hejar på sin ludne kung. En viss skam börjar vid det här laget pulsa ut från min rygg med riktning mot soffan där R sitter. Jag hoppas allt mer innerligt att hon ska vara så pass inne i sin bok att hon inte märker vilket uruselt litet ninja-äventyr det är som faktiskt utspelar sig på TVn.

Jag köttar frenetiskt vidare med svärd och karatepinnar. Till sist dör varulvskungen men glädjen är kortvarig. Varulvarna i publiken blir rasande och stormar ner från läktarna för att bita ihjäl mig.

Men oroa er inte, från ingenstans kommer räddningen. Min kompis CIA-agenten anländer i en attackhelikopter. Hennes jordglobsstora bröst är nedtryckta i vad jag bara kan förmoda är CIAs officiella fältuniform; en pytteliten baddräkt i latex. Hon räddar mig, avfyrar ett batteri missiler som spränger Colosseum och alla varulvarna och sen åker vi iväg, den porriga CIA-agenten, jordglobsbrösten och jag, ninjan, varulvskungadråparen. Mansbarnet.