Ett antal kulturpersoner har alltså skrivit en lång rackare om varför Sverige inte ska gå med i Nato. Jag skummade bara texten och tänker inte recensera vad de skrev eller tycker. Men sett ur ett reklamperspektiv tror jag det var dumt.

Låt oss förutsatta att skribenternas syfte var att få fler svenskar att inte vilja gå med i Nato. Då bör de inte rikta sig till dem som älskar tanken på Nato (för svåra att övertyga) och naturligtvis inte heller till alla som inte gillar Nato (redan övertygade). Istället bör de rikta in sig på dem i mitten. Med tanke på att svenskarnas allmänna Nato-pepp verkar ha ökat den senaste tiden bör fokus nog ligga på dem som fortfarande i viss mån är tveksamma, men nyligen klivit över gränsen. Alltså de som hade röstat nej till Nato om frågan ställdes för några månader sedan, men lutar åt ett ja idag. Vilket är då det mest effektiva sättet att övertyga dessa människor om att Nato är dåligt? Är det att diverse kulturmänniskor skriver ett inlägg där de använder sig av en retorik som Nato-anhängarna gärna klassar som naiv och flummig? Nej, det är det inte.

Jag tror att inspelet gjorde mer skada än nytta för Nato-motståndet. Textens enda rimliga målgrupp befinner sig mitt i en mental förflyttning bort från kultursidans attityder och åsikter för att istället prova livet på andra sidan staketet. Många av dem har nog till och med börjat reta sig både på argumentationen och det faktum att texten skrivits under av en massa skådespelare, dramatiker och andra yrken som inte direkt osar av Nato-erfarenhet. Om kulturpersonerna verkligen ville förändra opinionen vore det betydligt effektivare att hitta en person som varit Nato-anhängare, men svängt över. En sådan person kan inte bara berätta att gräset inte är grönare hos Nato-gänget utan kan också bemöta alla deras argument på precis det sätt som fick målgruppen intresserade av ett sidbyte överhuvudtaget. Tips till nästa gång ni ska opinionsbilda: Ring inte en kompis. Ring en av Jan Björklunds före detta kompisar.