Spoliervarning antar jag, om du är ett geni.

Är nu halvvägs in i säsong 2 och tycker inte det är fullt så dåligt som jag hört viskas. Problemet är kanske att det inte är så bra heller. En fickljummen känsla av slarv ligger som ett dis över hela alltet. Jag hittar fyra orsaker till detta dis.

Manuset är ett ordinärt polismanus. Säsong 1 var 95% polisserie och 5% Twin Peaks och inget manus mår dåligt av 5% Twin Peaks. Nu är det istället 100% polisserie, 0% Twin Peaks och 60% sämre.

Storyn är än så länge obegriplig. Jag förstår i stora drag vem som är polis och vem som kanske borde sitta i fängelse, men inte så mycket mer. Det värsta är att jag inte ens fattar vad som händer i helt centrala scener som filmats för att agera stödhjul åt extra tröga tittare. I söndags såg jag först en scen med en plastikkirurg som förklarade hela sin onda plan i exakta ordalag, men jag fattade ändå inte vad som var problemet. Sen var där en scen där de zoomade in på ett viktigt visitkort hos en hälare eller något. På kortet stod ett namn som jag tydligen skulle ha jobbat upp en relation till, men det hade jag inte. Bond-filmer brukar vara så här. Ingen kan riktigt redogöra för vad som egentligen hände, trots att filmen tog slut för en minut sedan. “Det var nån satellit och så hade han den där kinesen med alla knivarna en atombomb…som…skulle…bomba nån”. På något sätt brukar det funka ändå för vi vet att vi ska heja på Bond och litar på att i alla fall han håller reda på vad fan det är som pågår, men i True Detective finns inte det injobbade förtroendet. Här skulle behövas lite rejäla pekpinnar. 5% svenskt drama helt enkelt, där alla säger exakt vad de menar hela tiden.

Vince Vaughn funkar inte. Hans främsta feature har alltid varit att han (tillsammans med Joey i Vänner) på något magiskt vis är snyggare som fet än som tränad. Men jag vet inte om ens mättat fett hade hjälpt till här. Vince Vaughn är en komiker och helt oläskig som maffiaboss. Jag sitter bara och väntar på att han ska börja kalla någon för baba ganoush. Han verkar känna det själv också. Vissa repliker kan han knappt säga utan att skratta. I ett avsnitt ska Vince säga något (även för den här säsongen extra pretentiöst) till Colin Farrell om nattsvart raseri, men får små fnissryckningar i hela ansiktet.

Alla män pratar tufft hela tiden. Som jag hatar män på film som pratar tufft. Trots att jag älskar zombies så står jag inte ut med Walking Dead just av detta skäl. Sheriffen och hans kompis med det stora huvudet är värst i den serien. De kan fan inte ens prata en stund om vädret utan att stånka fram vartenda ord och svettas två deciliter per mening. True Detective lider av samma sak. Alla män pratar som att de samtidigt sitter på toaletten och försöker göra sig av med ett julbord.

Men det är lite bra också. Så jag kämpar vidare.

Nästan alla tips man får som nybliven förälder är 24 karat skit. Mycket är av typen “Ta det lugnt” eller “Njut av tiden med bebisen”, alltså lika effektivt som att komma med tipset “Läk” till en skjuten människa. Här kommer tre mycket starka tips.

1. Kräv en ventil för att berätta om gulligheter.

Många föräldrar överskattar omgivningens intresse för det egna barnets förträfflighet. Jag kan fortfarande kliva på en buss med min son och på riktigt bli förbannad på alla medpassagerare för att de inte omedelbart faller ihop i svåra konvulsioner av ren chock vid åsynen av hur jävelusiskt gulligt barn jag har. Det är inte rimligt att alla dina vänner ska behöva lyssna på precis hur mycket prat som helst om livets mirakel, men det är heller inte rimligt att truten ska behöva hållas helt. Barnet är här, det är svingulligt och det är inte mer det. Svingulliga, om än svaga, anekdoter är en oundviklig del av konceptet.

Förklara för alla i bekantskapskretsen att de kommer få höra en, enda svingullig anekdot om dagen, med eller utan tillhörande svingullig bild. Det skulle jag säga är ett mycket generöst erbjudande. Var tydlig med att det ligger i allas intresse att ett avtal sluts, för utan avtal kommer du låta läpparna pladdra helt fritt. Motprestationen är att dina vänner måste lyssna uppmärksamt, nicka och humma på trivsamt vis och aldrig göra en trist min under anekdotens leverans. Vissa är bättre än andra på det där med minen, men alla brukar i alla fall sitta kvar i rummet.

2. Inför mitt och Rs patenterade supersystem för sovmorgnar på helgen.

Den vars sovmorgon det är (Sovaren) får två timmar från att den andre (Arbetaren) går upp. Därefter är det byte och Arbetaren får en timme sömn. Att jobba med fasta timmar snarare än fasta klockslag gör att det är till båda parters gagn om barnet sover längre än brukligt, samtidigt som plågan delas lika i händelse av det motsatta. Men det särskilt listiga i systemet är att Arbetarens två timmars-skift inte börjar ticka förrän hela Arbetarens kropp lämnat sängen. Arbetaren kan alltså välja att ligga kvar och kämpa emot en stund, kasta leksaker och ipads i barnets riktning bäst fan hen vill men sådant maskande räknas ändå inte till skiftet. Detta motiverar Arbetaren att gå upp snarast och låta Sovaren ha det skönt.

Morgonen pågår som längst till kl 10. Då går den allmänna reveljen oavsett var i processen Sovaren och Arbetaren befinner sig.

3. Träningsamnesti.

När det är extra jobbigt att ha barn blir det en otrygg, snål stämning hemma. Eventuell slapptid räknas i minuter och det ska bli rättvist till varje pris. Den lilla fritid som lyckas tränga fram ur mörkret blir så viktig att varje sekund måste vara 100% ren njutning. Då ingen frisk människa räknar träning som 100% ren njutning är det den som ryker först. De nya föräldrarna drabbas sålunda av fetma, dåliga blodvärden och fördjupad olycka. Vägen ut ur helvetet är att betrakta träning som arbete, alltså helt likställt med att tömma diskmaskinen. Fritid helt utan straffpåföljd. En starkare träningsmotivation än så går inte att finna i universum. Plötsligt tränar båda föräldrarna dagligen och alla blir lyckligare.
Gratulerar. Ni är nu en harmonisk familj där ingen är bitter och vill bo ensam i skogen.

Jag tycker man ska vara väldigt försiktigt med att döma andra och jag kräver inte av varken mig själv eller andra att ta personligt ansvar för världens enorma lidande. Alla behöver inte starta en insamling eller språkskola. Men att tycka att den absolut viktigaste frågan som finns är att det ska komma färre flyktingar till Sverige och sedan aktivt jobba för att det ska bli så, är så otroligt jävla snålt att jag inte kan ta in det.

Du får tycka att det var bättre i Sverige när du var liten, du får tycka det är trist att se en tiggare utanför Burger King och du får tycka det är läskigt att det finns förorter där du inte hade känt dig hemma. Jag skiter i om du så förlorade jobbet till en jävla IS-gubbe. Men när du blir så fruktansvärt snål att du tycker att dina problem till varje pris måste prioriteras framför att barn drunknar, då är det läge för dig att börja fundera på vad du blivit för en människa.

Som det framåtblickande södermalmspar vi är, så tycker både jag och R om att vältra oss i hur bra vi är på att förkasta gammeldags könsroller. Hon kan sitta och skruva ihop IKEA-möbler medan jag lagar till en fräsch sommarsallad och vi låtsas att vi inte ens märker det. Det här hade ett sämre par på Östermalm instagrammat, kan vi tänka, men inte vi inte, för det kommer så himla otvunget för oss. Men när det motsatta händer känner vi oss istället som Björn Söder och skäms. Som häromveckan, efter ett gräl.

Vi har alltid gått runt och inbillat oss att jag grälar rationellt och enkelspårigt (drängen Alfred) och hon emotionellt och avancerat (Anna Wintour). Tills det kom en dag när vi diskuterade igenom våra respektive grältekniker och insåg att vi baserat det till hundra procent på gamla fördomar om manligt och kvinnligt. I verkligheten förhåller det sig helt tvärtom. R fokuserar på det som faktiskt sagts med riktiga ord utan en massa hokus pokus och jag ägnar mig åt mer avancerade tekniker som Oklart tonfall och Besviken blick, blandat med rena fulgrepp av typen Jag-vet-att-jag-sa-att-det-var-okej-men-det-borde-du-ha-förstått-att-det-inte-är. Ofta vet jag inte ens själv varför jag är sur, men tycker lik förbannat att det är Rs ansvar att reda ut det. Vi beter oss alltså precis som ett par i en serie från 50-talet, fast rollerna är ombytta.

Jag sitter hemma och surar, R anländer hem likt en förvirrad Dagobert Krikelin med typ en blomsterkvast och hjärtformad chokladkartong i famnen. Hon tvingas ägna sin kväll åt att läsa tankar, tolka minspel och spå i renblod för att fatta om jag är sur eller inte och sedan räkna ut varför. Efteråt är hon utmattad. Själv säger jag ingenting utan tycker att hon själv borde “förstå vad det är”. 

När vi väl pratade igenom det här blev allt så uppenbart. Och fullständigt obegripligt hur vi någonsin hade kunnat inbilla oss att det var annorlunda. Vi kände trots allt till varandras uppväxter.

Jag har mycket stor erfarenhet av att gräla. Såväl mina föräldrar som syskon exploderar jämt. Det vi ser som en trevlig påskmiddag kan en utomstående uppfatta som ett enda långt gräl med korta, insprängda tuggpauser. R däremot, har mikroskopisk grälrutin. Hon kommer från en familj där konflikt är lika uppskattat som ett träningstips på Science fiction-bokhandeln. Jag har alltså förmodligen flera hundra gånger större erfarenhet av gräl än vad R har. Ändå förväntade vi oss båda att det var hon som kunde gräla på svart bältes-nivå, när det borde ha varit uppenbart att hon snarare är en finsk jägargubbe som försöker mingla runt på ett cocktailparty bland lömska hovmänniskor i 1700-talets Versailles.

Men nu är vi ju medvetna om det här. Så inte bara kan vi börja vältra oss i duktighetkänslorna som upptäckta och avskaffade könsroller för med sig, dynamiken i framtida gräl kommer nog att förändras. Ska bli kul!

Sjukhusskon Ecco gör ännu ett tafatt försök att nå bortom sina klassiska målgrupper. Den här gången har de unnat sig en annons i Café. Annonsen är mycket tydlig. För att ingen modeintresserad potentiell kund ska missa att Ecco den här gången har tagit fram en sko som både har stil och funktion, samt passar för ett sportigt stadsliv så har de helt enkelt skrivit det som rubrik. Inget onödigt knussel.

Ecco satsar alltså på en reklamstrategi som går ut på att strutsa de delar av verkligheten som känns obekväma för att istället investera i rent önsketänkande. Ecco hade såklart kunnat ta reda på hur målgruppen ser ut, vad de gillar och vad de tänkbara beröringspunkterna skulle kunna vara mellan dem och det egna varumärket, men hur kul låter det? Klart det är skönare att kliva in i sin egen mysiga Matrix-värld där Cafés rationella läsare sitter och hungrar efter korrekt och adekvat reklaminformation om Eccos nya skor. Läsarna identifierar sig helt enligt plan med de sportiga stadspersonerna på bilderna, tackar Ecco för att de inte slösat en massa pengar på pråligt fotografi och travar sedan lydigt iväg till en Ecco-butik nära sig för att införskaffa en sko med stil och funktion för ett sportigt stadsliv. Klart!

Fasen vad självgod han kan vara ändå, Reinfeldt. Mitt i hans annars lite gulliga Farfar-Örjan-har-tagit-PC-körkort-inlägg på Facebook skriver han att vi där kommer kunna följa hans fortsatta samhällsgärning. Vad fint. Jag har ingen aning om vad Reinfeldt tänker pyssla med om dagarna framöver, det kommer säkert inte vara vare sig sms-lån eller tjuvjakt, men visst är det liiite störigt att han redan nu försöker sälja in det som en samhällsgärning? Till råga på allt en FORTSATT samhällsgärning, som att alla är rörande överens om hur fantastisk han varit hittills. Många andra byter jobb. Fredrik Reinfeldt fortsätter göra oss andra tjänster. Tack på förhand för att du är på jobbet snälle rare Fredrik.

Glömde visst bort att göra mig lustig över den här löpsedeln när den dök upp i början av sommaren, men ett sent hån är väl bättre än inget. Jag drar hur som helst två smart-rumpiga slutsatser av Svenskans rubrik. Den första är att det verkar som att de har missförstått och/eller underskattat vad internet är för något. Att de är paffa nog av undersökningens resultat för att motivera ett löp antyder att de fortfarande ser på internet som en liten fritidsaktivitet. Som att där stod “Ungdomar föredrar Kast med liten boll före sprit.” Men internet är som bekant inte alls Kast med liten boll, utan infrastruktur. “Ungdomar föredrar rinnade vatten hemma framför sprit” tycker jag är en liknelse som ligger närmare verkligheten.

Den andra slutsatsen är hur grundläggande sprit är i Sverige. Att någon föredrar någonting annat framför sprit är tydligen alltid lika häpnadsväckande. Sprit är ett basbelopp som allt annat kan och bör relateras till. När kärleken till något är större än kärleken till självaste sprit, ja då vet man att det är på allvar. “Va!? Hur mycket gillar du det då!? Inte mer än SPRIT väl!?”

Ofta när man läser att chefsfigurer ska sluta och det inte ska låta som sparken, så påstår figurerna att de slutar för att de hade satt upp ett visst antal mål för sig själva vid anställningens början och att alla målen nu är uppnådda. Uppdrag utfört! Succé! Jag vann! Dags att helt osjälviskt gå vidare och strössla någon annan av världens många vilsna verksamheter med min superkompetens. För det här är alltså inte några helt vanliga anställda dussinchefer som sladdar sig fram i livet efter bästa förmåga, utan heliga Navy Seals-chefer på uppdrag från himmelsk makt för att öka marknadsandelarna bland mellanmjuka bakeoff-produkter från tretton till fjorton procent.

De försöker slå i oss att om de så studsade av lycka på väg till jobbet varje måndagmorgon, allt gick helt jävla kanon och den inkommande pengalavinen nästan spräckte kontot varje månad, så var det ändå dags att sluta. Målen var uppnådda. Finns inget mer att göra här. Dags att utmana mig själv med nya utmanande utmaningar.

Jag kräver inte att hela sanningen måste fram när det är dags att sluta, men en lite mer genomarbetad historia kunde kanske vara något att överväga. Ge pressreleasen en halvtimme i alla fall.

Mitt misslyckade twitterkonto har i många år fått vara en fridfull plats med sina elva följare och noll tweets. En tyst helgedom. Men så dök han upp en dag från ingenstans, den mystiska tolfte följaren som rubbade cirklarna.

Joshua Ho Gwok Hin, en för mig helt okänd man från Singapore som verkar arbeta i fastighetsbranschen blev plötsligt en del av min lilla diskreta Twitter-familj. Jag välkomnade honom naturligtvis med öppen famn. Gudarna ska veta att det inte är varje dag en ny följare knackar på dörren till kontots påvra boning. Ändå valde jag sedan att skåda given häst i mun. Jag klickade på Joshua Ho Gwok Hins välklädda profilbild för att lära mig mer om nya vän och fann något överraskande.

Joshua Ho Gwok Hin följer 21 personer. 20 av dessa heter Johan Holmström. Jag finner detta anmärkningsvärt. Vi kan nog alla skriva under på att den enda rimliga förklaringen är att Joshua Ho Gwok Hin mött en Johan Holmström och blivit fullkomligt förhäxad av min namnes förmodat kraftfulla persona.  Kanske var det slumpen, kanske ödet, men efter den dagen har Joshua Ho Gwok Hin inte varit sig själv. Han har inte sovit och inte ätit. Arbetet med fastigheterna har blivit lidande. Nu har Joshua Ho Gwok Hin startat ett Twitter-konto som en del i sitt sökande efter denna magnifika Johan Holmström som väckt en sådan rivande hunger i honom.

Fast han gillar ju hårdvara också, så en sån grej följer han också nu när han ändå är igång på Twitter och håller på. 20 Johan Holmström och en Hardwarezone. Den perfekta mixen.

Nu har den kommit, Resumés lista över de marknadschefer som tagit sig igenom nålsögat och blivit nominerade till priset “Sveriges bästa marknadschef”. För dig som inte har tid att läsa hela listan kan jag meddela att den påminner en del om listan “Sveriges marknadschefer”. Härligt att Resumé vill vara inkluderande, men här blir det bitvis taskigt. Hur kul tror ni det känns för Trabants marknadschef att inte vara nominerad, när alla kompisarna är det?Då tycker jag det är bättre att resonera som de gjort i byggkategorin och nominera precis alla företag som säljer minst en sak av trä. Jag hade faktiskt inte ens hört talas om Bygma, men jag förmodar att de är ungefär som Byggmax, fast utan X då. Klart de ska nomineras. Ja, igår kväll firades det nog ordentligt hemma hos många, många, många marknadschefer.