Läste en hemsk intervju med John Cleese i somras. Han pratade om hur sextiotalet varit så mycket mer kreativt än de efterföljande femtio åren som mest varit skit. Till exempel drog han till med att musiken var som bäst då och att anledningen till att Rolling Stones fortfarande turnerar med stor framgång är att ingen annan sedan dess lyckats nå upp till deras kreativa höjd. Där ser man.

En gång var jag på en middag med en massa äldre välutbildade människor och pratade med en munter gubbe (Låt oss kalla honom Åldermannen) om serien Rocky. Vi gillade båda Rocky, men Åldermannen tyckte det var synd att språket var så dåligt. Det var ju så mycket bättre förr, språket. Jag sa att han var ute och cyklade och så tjafsade vi en stund. Åldermannen vände sig till en annan gubbe som visade sig vara professor i nordiska språk och frågade vad han hade att säga om saken.Professorn gillrade en helt uppenbar fälla och sa: “De flesta brukar tycka att språket var som bäst när de själva var runt 20 år gamla. Vilket år skulle du säga att språket var allra bäst?” Till min stora häpnad såg inte Åldermannen fällan utan drog faktiskt till med ett årtal när språket var som allra bäst och det visade sig till och med vara EXAKT det året han själv var 20 år gammal. När vi andra påtalade vansinnet i det här visade Åldermannen att han hade en nivå till av idioti i sig den här kvällen och hävde ur sig följande oförglömliga mästerstycke: “Ja det kan mycket väl vara så att de flesta brukar tycka språket var som bäst när just de var 20, men just i det här fallet tror jag faktiskt det var så.” Frågan som gnagt mig sedan dess är huruvida vem som helst kan bli sån här, eller om man måste ha varit korkad även som ung. Tyvärr kanske John Cleese nu kommit med svaret.

Oavsett vad man tycker om Cleese och det han åstadkommit i karriären är det svårt att förneka spänsten i hans intellekt. John Cleese har varit smart, nyfiken, rolig, utmanande, nyskapande och nytänkande. Kanske till och med ett geni. Ändå tror han nu att inget spännande hänt sedan sextiotalet. Ändå fattar han inte att Rolling Stones tjänar sina pengar på nostalgiker. Ändå fattar han inte att han själv är en av dessa nostalgiker.

Det här är mycket dåliga nyheter.

Snart kommer alltså Batman vs Superman. Att det här kommer bli en alldeles extra dålig film är i princip garanterat. Jag sa förvisso exakt samma sak om Mad Max, men den här gången kan jag inte ha fel. Det dåliga med filmen avslöjas rätt upp och ner redan i titeln. För det första för att ordet Superman ingår i den. Gud vad hopplös han är, Stålmannen. Det är så tydligt att han är en mycket tidig superhjälte, påhittad innan de stackars manusförfattarna tvingades upptäcka att en hjälte som kan allt, tål allt utom en enda sak, har ett stabilt psyke och dessutom är supertrevlig inte är optimerad för intressanta historier.

-Vad ska Stålmannen hitta på den här veckan tycker ni? Vi KAN inte köra på att nån skurk får tag på kryptonit den här gången också!

*Lång tystnad*

-Äh, fan det får väl bli kryptonit då.

Den andra ledtråden som avslöjar rumpigheten redan i titeln är att Batman är med i samma film. Det är bara för dumt. Som envis på gräsen till dum konsument av sci-fi, skräck, superhjältar, ja egentligen allt som inte handlar om den gäspiga verkligheten, har jag med god aptit tuggat i mig många svajiga idéer genom åren, men här måste gränsen faktiskt dras. Glappet mellan Stålmannen och Batman är för stort för att ha minsta trovärdighet. Det är minst lika stort som glappet mellan Batman och Lasse Kronér och ingen skulle gå och se en film som hette Batman vs Lasse Kronér. (Eller jo det skulle vi såklart, men ni fattar.) Hur skulle Bruce Wayne kunna motivera sig att träna karate hela dagarna, för att orka hoppa mellan hustaken och kasta sina små hemslöjdade bataranger efter skurkarna, när en annan kille som tål atombomber och kan flyga så fort att tiden går baklänges har samma jobb? Batman skulle såklart lägga av direkt, precis som Sarah Sjöström nog rätt kvickt skulle tappa gnistan och sluta jaga hundradelar om det plötsligt dök upp en jävel som rev av femtio meter fjäril på en halv sekund utan att behöva träna.
Av dessa anledningar tilldelas Batman vs Superman härmed en geting i förhandsbetyg.

Nästa år firar jag och R femårig bröllopsdag vilket ju känns oerhört märkvärdigt. Synd att Wikipedia helt utan takt och ton väljer att kissa oss rakt i ansiktena med följande information: Vi ska fira träbröllop. Året vi är på nu är frukt. Frukt! Som i kiwi och banan! Inget vettigt firande händer förrän efter 25 år när det är silver. Guld? Ja det är 50 år, alltså år 2061 i vårt fall. Helt tydligt är de här vansinniga siffrorna en rest från tiden då man gifte sig som femtonåring, bodde kvar i bajstorpet hela livet, dog i hösnuva och utsattes för noll sexuella frestelser där emellan. Att vara gift under sådana lattjolajbanförhållanden är inget speciellt, utan bara ett resultat av att ha överlevt. Systemet är alltså ruttet. Lyckligtvis har jag pigga förslag på nya riktlinjer.

5 år ska vara brons, 10 år silver, 15 år guld, 20 år platina, 25 år titan. Efter det gäller karate-terminologi, alltså att 30 år är titanbröllop av andra dan. Karate-grejen känns kanske lite komplicerad, men i princip ingen kommer vara gift i 30 år ändå så det är inget problem i praktiken.

Nästa fråga är om vi ska välkomna folk som är sambos eller rentav bara ihop, nu när äktenskapet inte är samma grundbult i samhället som på Marcus Birros tid. Men nej, där tycker jag vi ska snåla. Att bli ihop kan man mer eller mindre ramla in i. Plötsligt har det gått sju år och det är barn överallt utan att det tänkts en klar och redig tanke. Att gifta sig är däremot ett aktivt beslut. Det finns också ett intressant gambling-moment i att gifta sig tidigt när man knappt känner varandra för att snabbt få komma in i bröllopsdagssystemet, samtidigt som tidigt giftande kanske ökar risken för skilsmässa och så får man inte fira alls. Dessutom är det ordentligt med pengar på spel med tanke på att allt ska delas vid skilsmässa. Ja ni hör ju vad spännande det kan bli.

Hugh Jackman är ju som allra lyckligast när han får förekomma i helt fel sammanhang och sommaren är inget undantag. I dagarna hittade jag hans senaste lilla haveri i KLMs kundtidning. Den här gången har Hugh lyckats ramla in i två annonser för Mont Blanc, den där konstiga dyra pennan som folk brukar få i sextioårs-present av folk som inte gillar dem.

Varför är Hugh Jackman med här? Är han känd för sitt skrivande? Nej det är han inte. Är det ens säkerställt bortom rimligt tvivel att han skrivit ett enda ord i hela sitt liv? Nej, det är det inte. Enligt IMDb har han i alla fall inte skrivit ett jota. Ändå står han där, till synes utan skam och bättre vetande, med blicken vist fjättrad vid horisonten och gör reklam för en penna som heter Extreme Screenwriter. Alltså inte ens en vanlig gammal screenwriter-penna utan en som är helt jävla extrem.

På nästa sida blir det faktiskt ännu dummare. Hugh och hans enorma överkropp alternativt pyttelilla huvud sitter med blicken lika vist fjättrad vid horisonten som han brukar, men nu försöker han också hålla i pennan. Det går jättedåligt. Alldeles tydligt bevittnar vi här den allra första gången någonsin som Hugh Jackman håller i en penna. Hela bilden präglas av en så svag verklighetsförankring att vi börjar närma oss rena Super Mario-nivåer

För att försöka höja trovärdigheten i alla fall en liten smula har Mont Blancs reklamgenier låtit Hugh ha ett manus i knät. Här kan alla se med egna ögon hur bra det blir när Hugh får rita sina penisar och roliga gubbar i marginalen med en guldpläterad kvalitetspenna som håller livet ut.

PS. Idag säger vi också adjö till uttrycken ”Boom!” och ”Inga konstigheter.” som båda avlidit under sommaren efter en längre tids plågsamma sjukdomar. DS.

Stryk finbyxorna och sjung en långsam låt om religiösa grejer, för idag är det sommaravslutning hos Mansbarnet. Bloggeriet tar alltså paus under semestern så att jag kan fokusera helt på matmissbruket. Det enda som nu återstår innan vi alla rusar till skogs är att dela ut betyg för terminen som passerat. Men eftersom jag är en anhängare av flumskolan och känslig för kritik blir det mer i form av ett allmänt hållet utvecklingssamtal. Den positiva kritiken är också mer omfattande än den negativa, helt i samklang med all modern forskning kring effektivt ledarskap.

Styrkor:

Har prånglat ut inlägg tre gånger i veckan utan att mer än absolut nödvändigt gå runt hemma och högljutt oja mig över den självpåtagna arbetsbördan.

Har inte skrivit något jag ångrat, även om Seth och Zooey-grejen är på gärsgårn.

Gav inte upp när loggan var ful, skev och pixlig när man delade inlägg, utan bröt ner min kollega Jocke Blondell med skickligt tjat ända tills han tog sig i kragen och löste problemet.

Köpte en smal gyllene dator (Lille Gull) för att motivera mig att skriva på kvällarna och sedan den dagen känns det varmt i bröstet vid varje knapptryckning.

Utvecklingsmöjligheter:

Mansbarnet har fortfarande inte blivit en Beyoncé-populär stormakt i bloggosfären, något som mitt uppblåsta självförtroende lögnaktigt påstod skulle ske omedelbart.

Min inre gnällighet har visat sig vara överraskande massiv. Jag visste att det var illa, men inte så här illa. Under tre månaders skrivande är det i princip bara Julia Louis-Dreyfus som fått ett snällt omdöme.

Jag inbillade mig att det på något automatiskt sätt skulle börja gravitera pengar mot bloggen, pengar som till exempel skulle täcka upp för Lille Gull. Till dags dato syns inga som helst tecken på sådan här mystisk monetär gravitation.

Hyfsade betyg alltså. Inte nog för att bli läkare kanske men det verkar ändå vara ett rätt kladdigt yrke. Tack för att du läst så här långt och ha en bra sommar! Mansbarnet tutar igång klagosången igen den 10 augusti.

Efter några veckors glädjerus är det ändå något som börjat gnaga med Elon Musks designbatteri. Låt oss för en stund låtsas att batteriet faktiskt löser en stor del av klimatfrågan. Faaantastiskt, tårta till Elon Musk och alla hans tjänare. Men jag tycker inte vi kan ignorera vilket sjuhelvetes underbetyg det i så fall är till precis alla rika länder i hela världen. Ett stort batteri, ska det var så jävla svårt att uppfinna? Vi hade ju små och mellanstora batterier redan! Fanns det verkligen ingen möjlighet för något av alla världens rika länder att redan för 15 år sedan skaka fram en liten påse skattepengar så att en handfull forskare kunde utforska möjligheten att förvandla ett mellanstort batteri till ett stort batteri? Det fanns ju gott om folk som jobbade med oerhört komplexa lösningar.

-Så vår idé är alltså att pumpa ut bisarra mängder svavel i atmosfären som ska hindra solens strålar och…

-Släpp det, gå hem, Elon har förvandlat ett mellanstort batteri till ett stort batteri.

*Klonk. (Ljud av haka som träffar labb-golv)

-Åh fan, ja det är ju mycket smartare.

Ingen annan kunde alltså. Inte USA, inte Kina, Inte Indien, Inte Japan, inte EU. Ingen utom Elon Musk och hans firma. Antingen är det här ett helt vanligt skitbatteri med bra PR eller så är det den största fjädern i hatten på länge för dem som fortfarande tror på den goda kapitalismen.

Triathlon verkar på alla sätt vidrigt och om jag förstått saken rätt så är det just vidrigheten som är det “roliga”. Nu håller jag inte på med triathlon och kommer aldrig att göra det eller ens titta på när någon annan gör det, men känner ändå att jag har tydligt mandat att lägga näsan i blöt. För det är irriterande att ordningen på grenarna alltid är sämsta möjliga.

Först simma, sen cykla och sist springa. Varför denna ondska? Det är väl duktigt nog att göra triathlon som det är utan att grenarna ska behöva sorteras på ett skitsätt?

Det skönaste vore nog att börja med att klara av springandet, för det är jobbigast och omöjligt att maska i. Sen ska det vara cykling för det går att göra lite mer i sin egen takt och sist ska det vara dags att simma/bada. Fatta vad skönt att ha sprungit och cyklat jättelångt och sen slänga sig i det uppfriskande vattnet för ett dopp. Istället börjas det med badet, trots att det trotsar både logik och medmänsklighet. För det första är det hemskt att doppa sig när man är kall och för det andra är det såklart ingen som är sugen på att cykla och springa precis efter ett bra bad.

Nästa sport jag vill förbättra är NHL-hockey. Den här grejen att det är tillåtet att slåss en liten stund när man blir sur är helt obegriplig. Varför ska man få slåss för att man är sur? Det finns väl inte en sport där motståndarna inte är sura på varandra hela tiden, det är ju hela idén med sport. Är hockeyspelarna extra sura? Lustigt också att det är super-förbjudet att peta lite på varandra med klubban men helt lugnt att låta knytnäve möta läpp så länge det bara håller på en lagom lång stund och domarna får cirkla runt kombattanterna som ett par dåliga föräldrar som låter barnen göra upp om ett påskägg.

Vi börjar med de här förändringarna direkt tycker jag och utvärderar om 6 månader.

Ja jisses vad det kastades skit på kungahuset i helgen som gick. I mina sociala medier i alla fall. Naturligtvis presenterar skitkastarna ett solitt, om än en smula entonigt, case som det inte är så mycket att orda om. Men valet av tidpunkt tycker jag ändå är märkligt. När det är bröllop händer det ju för en gångs skull nåt kul med kungahuset. Äntligen dras de ut i ljuset och dansar lite för skattepengarna. Det är alla de andra dagarna som är problemet. När de bara sitter inne och tittar på HBO och oroar sig för födelsemärken som vilken Holmströmare som helst. Det är i alla fall då jag som mest känner mig som en elak unge på Skansen som vill kasta smällare ner i järvboet bara för att få den jäveln att göra nåt kul.

Däremot sympatiserar jag fullt ut med de riktigt, riktigt konservativa kritikerna som tycker det är fel att kungabarnen gifter sig med personliga tränare, Paradise Hotel-deltagare och New York-stekare. Nu har alla tre gift sig med snygga, säkert jättetrevliga människor och det är helt enkelt inte rättvist. Att få gifta sig med någon vettig är ju vårt privilegium!

Allt kändes mycket bättre när det fanns en mörkare sida av myntet med att vara kunglig. Visst, du föddes till makt, pengar och berömmelse, men som straff för allt götteri var du tvungen att gifta dig med den Österrikiske arvtagaren Von Snubert läspe och halte. Vad kommer härnäst? Ska de sluta spela glada när de lyssnar på barnkörer och får broderier i present av Närkes landshövding?

Efter fotbollsmatchen mot Montenegro häromsistens upplevde en man att han inte tackats av spelarna. Expressen agerade dock resolut och skrev en stark artikel om saken. Så här säger den ledsna mannen utan att tycka det är nåt konstigt med det:

“Spelarna tackade inte publiken. Det är fruktansvärt.”

“Jag kunde inte hålla käften, då ropade jag: ”För fan Kim, ni måste tacka för matchen!” 32 000 pers. Då måste man tacka de gubbarna och tjejerna.”

Han menar att förbundet borde agera i den här frågan.

“Det är ju de som sätter upp reglerna. Det är fruktansvärt dåligt av förbundet. Jag är besviken och tycker att det här måste lyftas fram.”

Vi har alltså att göra med en person som är arg över att han inte tackats för att han av egen fri vilja har ägnat sig åt sitt fritidsintresse. Jag vill i alla fall passa på att tacka den här mannen för att han får mitt eget gnäll över spoilers och utspilld bearnaisesås att framstå som rena hjälteinsatserna.

Familjen åkte till Gröna Lund i fredags då dagis var stängt. Vi kajkade från den ena barnvänliga aktiviteten till den andra och tog suddiga mobilbilder på gossens lyckorus. Det enda som tärde på hans humör var att vi intensivt tjatbombade honom med frågor om exakt hur roligt han hade hela tiden. Efter nån timmes ståhej hittade vi ett litet café och kunde tillsammans njuta av följande lilla pinsamhet till konversation:

R: Skönt att komma bort från stojet lite grann. Gott kaffe också.

sluuurp

JAG: Toaletterna var fräscha också.

sluuurp.

Sen gick vi en runda till och jag började under intensivt handviftande deklamera intressanta anekdoter från min tid som copywriter för Gröna Lund. R lyssnade naturligtvis storört.

Varje år skulle det skrivas en massa plugg-annonser för fem-kampen. (Fem-kampen är en tävling där man slår grodor, kastar bollar, skjuter burkar, skramlar runt plasthästar eller vad det nu är. Och allt detta händer alltså i samma värld som också tillhandahåller Playstation 4) Den första rubriken jag skrev och var nöjd med var en variant på ”Nu kan du slå din chef”. Skoj. Kände mig mycket kompetent. Sedan den dagen har jag fan sett den rubriken varenda år, oavsett vilken byrå som Gröna Lund anlitar för tillfället. Och jag gissar att de körde den varenda år innan jag hoppade på tåget. Det är inte omöjligt att slå din chef-rubriken skrivits av samtliga copywriters som någonsin ombetts skriva en plugg-annons för femkampen. Föreställ er hur vi står uppställda, på en lång rad genom tiden, från Gröna Lunds öppnande till idag, alla nöjda över våra vassa pennor. Slå din chef. Rubriken som bara fortsätter ge.