Vid en snabb anblick har de här personerna ingenting gemensamt men de är som två bilar, byggda på samma bottenplatta. Två bra, snygga bilar tror konsument, men sen börjar det lossna viktiga utrustningsdetaljer från bilarna så fort konsument lämnat bilhandlaren. Konsument ser växellådan i backspegeln och skäms över sin aningslösa inställning till kapitalismen. Slut på metafor.

Vi är nog många som föll pladask för både Seth och Zooey när vi såg dem för första gången. Deras otvungna uppträdande och charmerande skratt, vem kunde motstå? Inte jag i alla fall. Omedelbart kände jag att det här är helt rätt för mig, det här vill jag bara ha mer och mer av. Tills jag fick mer och mer och insåg jag att Seth och Zooey är två festpåsar chips med lökdip.

Redan under andra filmen jag såg med dem blev jag klart mindre kär. Har Seth bara ett läte? Varför har Zooey aldrig huvudet stilla? Någonstans runt timme 5 i deras småputtriga sällskap var det bara en grumlig bottensats kvar av den nyss så drabbande kärleksdrycken och nu är vi på väg in i en fas av expanderande panik. Precis de egenskaper jag älskade sekund ett blev också de egenskaper som drev mig till avstängningsknappens brant. Seths odugliga uppsyn och tillhörande idiot-skratt. Zooeys flackande med blicken och uppenbart frivilliga stakande med orden. Tack alla överjordiska makter för att det inte är jag som tvingas dela frukostbord med Seth eller Zooey varje morgon. För någon sitter där. En hos Seth, en hos Zooey. Varje morgon. De är säkert två rika och snygga personer, men de är inte lyckliga innerst inne. En gång var de förälskade men nu har mörkret tagit över. Jag lovar er det.

I samtliga intervjuer branschmedia någonsin genomfört med en kreatör som gjort en reklamkampanj ställs frågan “Hur kom ni på idén?” Det tycker jag inte är en hundra procent spännande fråga att köra vecka ut och vecka in i en tidning som ska vara specialister på reklam, på samma sätt som frågan “Hur fick du igång tåget?” kan verka aningen grund i en tidning för lokförare.

Det finns något överraskat i Hur kom ni på idén-frågans tonläge. Som en gammal farmor som säger “Vad får de allt ifrån?” när hon ser nåt tossigt lekprogram på TV. Så himla speciellt är det väl inte att någon som jobbar heltid med att hitta på bra reklam då och då också lyckas hitta på bra reklam. Dessutom är svaret helt ointressant:

“Vi satt i varsin fåtölj och glodde på varandra och pratade om roliga saker som setts på internet och oroade oss för sjukdomar. I långa perioder blev det tyst. En produktionsledare störde och vi spelade sura men det var ganska skönt innerst inne. Vi fikade mycket och kissade därefter.Till sist sa någon en grej som kändes bra. Vi berättade för någon annan som hade ett vettigt inspel. Idén presenterades och genomfördes sedan. Sedan hände samma sak igen många gånger och kommer så att göra till den dagen vi avskedas. Tack för samtalet.“

Varje lördag känner jag en diskret men tydlig upphetsning sekunden innan jag ser omslaget på DNs lördagsdel. Det är för att jag hoppas att det ska presenteras en svulstig intervju med någon jag är intresserad av men så blir det aldrig och hjärtat fylls av sorg. Länge har jag skyllt lördags-besvikelsen på DN-redaktionen men har nog gjort fel i det. En dag frågade jag mig nämligen vem jag egentligen hade blivit glad av att se le mot mig från omslaget. Slutsatsen blev deprimerande: Jag är knappt intresserad av någon som jag inte känner. Dessa personer är dagsläget de enda främlingar i hela världen som jag är sugen på mer information om:

Martin Kellerman

Tina Fey

Tom Cruise (Gäller endast om det är en avslöjande, spekulativ artikel som Tom inte har godkänt)

Utöver Martin, Tina och Tom finns det fyra mer allmänna kategorier som funkar.

Amerikanska topp-politiker (Kan på nåder även acceptera Tony Blair)

Astronauter (Ej Fuglesang)

Stolliga vetenskapexperter.

Personer som varit med om spektakulära saker. (Spektakulära som i att det är tveksamt om det hänt överhuvudtaget, typ någon som siktat ett fruktansvärt havsmonster)

Ja, det var nog allt. Då återstår bara att önska DN-lördag hjärtligt lycka till med det här.

Förvirrade bloggkonsumenter har hört av sig med irrelevant kritik. De fann det märkligt att jag gnällde så på spoilers i förra posten, när jag själv producerar just spoilers i exakt samma blogg som jag använder för att gnälla på spoilers. Kastar jag sten i glashus? Nej, då löper glaset stor risk att krossas, vilket på lite sikt äventyrar hela glashusets uppenbarelse och funktionalitet. Så här tycker jag spoilers funkar, uppsatt i en praktisk tabell:

1.  Det finns inga små spoilers.

2.  Efter tydlig spoilervarning får dock spoilers förekomma fritt.

3.  Det måste erbjudas en rimlig chans att reagera på spoilervarningen.

Mina egna spoliers på den här bloggen anser jag själv är föredömligt spoilervarnade. Varningen står rakt upp och ner i första raden. Sen är det lite luft innan texten fortsätter, det vill säga rimlig chans att avbryta läsandet och surfa vidare annorstädes.

Sansade människor över hela internet tar vid det här laget spoliers på största allvar och jag finner detta gott. Men det är som att vissa av oklar anledning anstränger sig för att hitta kryphål i systemet. Jag vänder mig nu till er som väljer att skriva typ “Senaste GoT!!!! EEEEUUUMAAAAAJGAAAAAADD!!” på sociala medier.

Det är också en spolier! Den räknas! Du har klantat dig och förstört för dina medmänniskor! All förhandsinformation man har när tittandet inleds eroderar upplevelsen, även om den faktiska informationen bara är att något hisnande ska ske. Förväntansnivå är en väsentlig del av hur kul en upplevelse blir. Alla som någon gång haft nöjet att komma in på en bio helt ren förstår det här. Att sätta sig och inte veta ett skit. Ingen trailer, ingen poster, ingenting. “Julia Roberts, se där, då kanske det är en romantisk komedi. Nej, det verkar vara mer ett rättegångsdramVAFAN ÄR DET DÄR EN TIDSMASKIN?.” Låt oss nu jobba tillsammans för att fler ska få uppleva det här. Blir du alltför omtumlad av något du sett? Skriv ner din peppiga lilla kommentar på en lapp, rulla ihop, för försiktigt in lappen i ditt eget anus och låt oss andra vara ifred. I alla fall en vecka.

Råkade ut för en lite extra retlig individ på platsen där jag brukar köpa kaffe. Kanske till och med två individer. Låt mig måla upp en bild.

Klockan är inte ens 8 på morgonen. En man och en kvinna sitter med varsin dubbel espresso vid ett fönsterbord och smuttar. Jag beställer en latte att ta med och väntar vid disken medan min son kämpar febrilt för sin rätt att kontaminera bakverken. Espressomannen reser sig då från sin nu uppdruckna kopp, går fram till kassan och beställer två till dubbla. Paret ska alltså, innan klockan åtta på morgonen, nu sänka sina MINST andra dubbla espresso för dagen. Var och en är naturligtvis sin egen lyckas smed, men jag kan inte låta bli att notera det ovanliga i detta. Men än så länge är jag inte arg på någon, han får dricka vad han vill. Sen kommer det. Han får syn på min latte som är under produktion och häver ur sig följande till killen som jobbar med framställandet:

-En latte! Det var verkligen inte igår man såg en sådan.

En väldigt avslöjande replik. Detta är alltså ett försök att imponera på personalen. Det han egentligen säger är “Som de passionerade kaffefantaster du och jag är som närmast älskar med vårt kaffe snarare än dricker det, är det bara svinstark espresso som gäller, inte sant? Om det så fräter hål i min mage så ska jag ha en dubbel till. För att du verkligen ska förstå hur seriös jag är med min espresso så ska jag nu reagera på den där latten du håller på med som om du stod och strök kvicksilver på en syfilisdrabbad penis.”

Killen som jobbar där och slevar ut tusentals latte om dagen svarar undvikande på den konstiga repliken och jag går där ifrån med min produkt. Paret smuttar vidare. Det är än idag oklart om kvinnan är likadan eller bara collateral damage för hans intresse, men det är väl lika bra att döma på förhand.

Vad är det Miele har kokat ihop här egentligen? Två muntra modeller i ett silverskimrande showroom till lägenhet med ett helt växthus inomhus. Ska det kännas som att de är ett par? Två sköna pajsare bara som valt att kanalisera all sin sexuella energi på matlagning istället. Hur mycket ska de äta? Jag ser fyra kilo biff, en stor kyckling, säkert 30 ribs, två sallader, en jävla massa bröd och muffins, två suffléer, sju fyllda paprikor och en tårta på bordet. Plus att den muntra kvinnan just är klar med två rejäla fiskar, det står två plåtar grönsaker till i ugnen och den muntra mannen kommer kutande med en hel pall grönsaker till.

Ska jag känna igen mig? Beundra dem? Ska de ha fest? Varför är då allt klart innan gästerna kommit? Har de svårigheter med mängdlära? Sitter John Goodman utanför bild och har inte ätit på flera timmar? Eller är de bara rika, elaka ugn-konnässörer med ätstörningar som tänker slänga allt för att retas med de fattiga? Vardagslyx? Premiumkänsla? Vem vet. En riktigt härlig livsglädje är det i alla fall.

På pretto-krogar brukar det marknadsföras ett paket som heter vinpaket och det är nog den allra bästa typen av paket som finns i hela världen. Men vilket ståhej det blir inför varje glas. Sommelieren pratar och pratar. Om vinmakaren och tekniken och fat och hans moster. Som gäst förutsätts jag vara intresserad av pratet bara för att jag på förhand bestämt mig för att hälla i mig så pass mycket vin att det är lika bra att köpa ett helt paket. Men jag tror inte jag är riktigt så intresserad. Jag låtsas naturligtvis att jag är det, på samma sätt som jag brukar låtsas vara intresserad av design, men i grunden är nog intresset bara snäppet starkare än det är för information om Estrella-fabriken i samband med köp av jordnötsringar.

Vad sägs om att från och med nu delar man in sitt vinintresse i tre kategorier och meddelar sommelieren vilken man tillhör med en enkel fingergest? Ett, två eller tre fingrar hålls upp på ett värdigt sätt, sommelieren nickar att hen begripit nivån och sedan är det bara att hala fram flaskorna. Här kommer kategorierna:

Kategori 1.

Håll truten, visa flaskan, häll upp och gå. Ditt vin är stöl för oss. Gott, men omagiskt.

Kategori 2.

Du har tjugo sekunder på dig att pladdra fritt. Vi kommer lyssna uppmärksamt och nicka och humma, men så fort du överskrider tidsbegränsningen minst lilla så börjar vi pilla på mobilerna.

Kategori 3.

Blås på. Var också beredd på att någon vid bordet utmanar dig på ett besserwisser-battle som kan pågå ända fram till påska även om vi andra himlar med ögonen.

Jag inser att det nog inte blir någon jättecheck från Sommelierförbundet (?) av det här, men för guds skull, var inte blyga med att skicka en om lusten faller på.

Om jag blev politiker och ville bli vald till ett tjusigt ämbete så skulle jag först bestämma vad jag egentligen tycker i alla de vanliga frågorna. Kärnkraft, relationerna med Australien, strandskydd, rubbet. Det hade nog blivit ett helt okej manifest men inte mer än så. En god poäng här och där absolut, men som helhet troligen både fegt och ointressant. Inte alls den segermaskin som krävs för att ha lyfta mig till toppen av den politiska världen. Manifestet skulle behöva sockras med en riktig rackabajsare.

Rackabajsaren jag har i åtanke är dock mycket stark: Alla skulle få ledigt på sin födelsedag. Röd dag, bara för dig. Vem är härdad nog i hjärtat för att inte rösta på den gamla barndomsdrömmen? Och till skillnad från andra politiska barndomsdrömmar (jobb som godisprovsmakare, fred på jorden, gratis röntgenglasögon) helt genomförbar.

Födelsedagsledigheten skulle mycket väl kunna bli den populäraste av alla. Problemet med vanliga ledigheter är att alla jämt ska vara lediga samtidigt. Så dels måste det smidas planer med familj och vänner att det ska griljeras skinkor och åkas till havet för att inte ledigheten ska kännas bortslarvad och dels blir det trångt överallt när alla ska göra grejer samtidigt. Födelsedagsledigheten är din egen. Vill du gå på ett folktomt museum gör du det, vill du ligga hemma i rökrock, äta Bridgeblandning och spela Pikmin så gör du det. Kravlöst och vackert.

Nu kan ju jag inget om ekonomi men allt jag kan om ekonomi säger mig att det här inte skulle bli så dyrt heller.

På väg till jobbet i proppfull buss. När den fullproppade bussen närmar sig ett övergångsställe kommer en fotgängare nästan rusande mot övergångsstället för att hon till varje pris ska nyttja sin rätt till företräde. Och visst, bussen med de 6500 passagerarna tvärbromsar och hennes majestät fotgängaren kan passera. Inget konstigt med det. ELLEEER?

Inte för att låta som Bamse här, men man måste inte maximera alla sina rättigheter precis hela tiden. Ibland går det att bara tänka “Jag har visserligen all rätt i världen att dyka ut i gatan här, men jag är ju bara en enda person och där på bussen sitter 6500 personer och vi försöker faktiskt upprätthålla en civilisation här, så idag får de köra före”.

När jag ändå maler på om bussar vill jag kanske inte hylla busschaufförerna, men i alla fall nicka lätt (Tänk Gene Hackman när han spelar typ amiral) åt deras håll. Visst, de repar upp hela sidan på en medtrafikants bil halvt på flit lite då och då och många är rätt griniga, men fattas bara. Tänk dig stress-påslaget och vreden du själv känner när du kör en vanlig liten prutt-bil genom Stockholm och har lovat att du ska vara någonstans runt klockan 4, alltså en lite löst hållen tidpunkt. Det är snudd på omöjligt att räkna ut när du behöver starta. Tänk då att du kör en bil som är så sjukt stor att den har ett jävla dragspel mitt på för att överhuvudtaget kunna svänga. Och så ska du stanna precis hela tiden efter en exakt tidtabell och du är mer än en ynka liten minut försenad så får du skäll av de zombiefierade folkmassor som väller in på din arbetsplats. Herregud, jag hade fallit död ner på tutan första dagen på jobbet.

Ja det var väl det jag hade om bussar.