(Lätt spoilervarning, om det nu går att spoila en film vars manus kan skrivas på en ruta toalettpapper med tjock färgkrita.)

Efter femma i både DN och Expressen var det ju bara att masa sig iväg till bion och de där förbannade 3D-glasögonen, trots att trailern på alla sätt hintade om tristess. Om det finns någonting här i världen som mina ögon har sett sig julbordsmätta på så är det bilar som sprängs och trailern innehöll väl egentligen inte någonting annat. Inte filmen heller, den var helt på brief. Det kördes och det sprängdes. Och när bilarna hade kört och sprängt sig över hela kungariket så körde de och sprängde sig tillbaka igen och sen var det slut. Två rätt onödiga timmar alltså, men ändå inte ointressanta. Särskilt med tanke på regissören.

George Miller är alltså sjuttio år gammal. När han föddes 1945 salufördes inte plagget t-shirt i butik, så gammal är han. Och nu har han gjort en film som lyfter actionfilmen till en ny nivå. Mad Max gör oss till kräsnare konsumenter, precis som vi blev kräsnare efter The Matrix och sedan The Dark Knight. Att en sjuttioåring för det första fått jobbet att göra den här filmen och sedan lyckats packa ihop en produkt som känns så modern och energisk är väldigt glädjande. Själv har jag oroat mig för att nå reklambranschens pensionsålder sedan jag var tjugofem.

Precis som alla andra som fått barn har jag blivit mycket blödigare. Men gudskelov finns det fortfarande kvar en hel del saker i samhället som gör mig varm i bröstet av skadeglädje. En sådan alltid lika uppiggande företeelse är när någon gravt överskattar allmänhetens intresse för den egna lilla leveransen. Det syns tydligt i många bloggar. Någon har knåpat ihop ett resonemang, gärna i ett starkt bedövande ämne. Tänk Orvesto-siffror eller vad som helst om Facebook. Samma någon är mycket nöjd med sitt tankeväckande inlägg. Dags för en dynamisk debatt att dra igång. Som en tändande gnista inför den intellektuella holmgången skriver bloggaren “Vad tycker du? Fortsätt debatten i kommentarsfältet.” Sen går tiden. Noll kommentarer, ingen debatt. Alla bara sket i det. Syrsa knirkar etc.

Utan den där  desperata “vad tycker du-grejen” i slutet hade allt varit lugnt, men nu hänger frågan liksom där, obesvarad och pinig. Som att förklara sin kärlek till någon som bara glor tomt tillbaka, förstrött petandes i näsan. Eller är det bara jag som tycker såhär? Gör din åsikt hörd i kommentarsfältet!

Ett jobb som jag skulle vara som perfekt för är att mot skyhög ersättning kika igenom färdiga Hollywood-produktioner och sedan upplysa alla inblandade om vilka misstag de begått under resans gång. Tyvärr har intresset för dessa tjänster hittills varit svalt, ja rentav iskallt om jag ska vara helt ärlig. Men med den här bloggen öppnas i alla fall en möjlighet att mot noll ersättning komma med synpunkter som ingen inblandad i Hollywood tar del av. Jag har bestämt mig för att se det som ett steg i rätt riktning. Mina första mästrande kommentarer i efterhand handlar om casting. Men det är viktigt att Hollywoods representanter förstår att jag är rättvis och fullt förmögen att dela ut både smekningar och lavetter. Så det blir en bra och en dålig.

Den dåliga är Hugh Jackman som Wolverine.

Wolverine är en av mina bästa superhjältar och nu läser jag att det spelas in en ny film. Men jag blir inte så upphetsad av detta som jag borde. Är det för att jag har blivit 37 år gammal? Är det för att superhjältefilmerna sprutar ut över oss i Beck-tempo? Är det för att även jag har en gräns för hur många super-smockor jag orkar se slowmotion-möta ett superskurkfejs? Nej, det är för att Hugh Jackman och hans lökiga uppsyn har svikit mig tillräckligt många gånger. Hela grejen med Wolverine är att han är djurisk och mörk. Visst ser vi allihop att Hugh Jackman inte alls är sån?Det syns på hundra mil att här har vi en trevlig typ som tycker om att äta powerbars och läsa inredningsmagasin i lugn och ro. Tyvärr är han inte bra skådis nog för att lyckas dölja detta inneboende rikemans-mys, hur mycket muskler som än dopas fram och hur spretiga polisonger som än klistras fast på hans fina kinder. Här får Hollywood alltså underkänt. En mycket bättre casting vore Benicio Del Toro. Han har spelat varulv i en förvisso kass film men man får en liten försmak om hur bra det hade kunnat bli.

Den bra är Julia Louis-Dreyfus som Selina Meyer.

Attackkonsumerade det som finns tillgängligt av Veep säsong fyra igår och Julia Louis-Dreyfus är fantastisk i varenda frame. Som vanligt. Till och med löjliga New adventures of old Christine är ju någorlunda tittbart i korta doser tack vare att hon är där och täcker upp för manusförfattarnas värsta medelmåttighet. Men rollen i Veep måste vara specialskriven. Spelet är den perfekta blandningen av presidentlik värdighet och helt vanlig otillräcklighet. För att ytterligare hylla Julia så tycker jag det såhär i efterhand står klart att hon var bäst i Seinfeld, med George som enda möjliga konkurrent. Ännu mer imponerade blir det om man väger in att Seinfeld började medan det fortfarande inte betraktades som idiotiskt att tycka att kvinnor är tråkigare än män. Var det till och med så att Elaine var den första kvinnliga huvudkaraktären i en serie som fullt ut tilläts vara rolig på samma premisser som männen? Hon var självupptagen, osympatisk och hatade till och med barn och tack vare att Julia var så jävla bra gick det liksom inte att säga nåt om saken, hur stockkonservativ syn en hypotetisk tittare än hade på könsroller inom humor. På alla sätt var Elaine ett perfekt genrep inför Veep, Julia Louis-Dreyfus hittills främsta bidrag till mänskligheten. Här får Hollywood fem getingar och min välsignelse att fira med en eller två mellisar efter jobbet idag.

Ett av mina många ansvarsområden där hemma är att säkra lägenheten mot yttre hot, i praktiken att se till att ytterdörren är låst när vi går och lägger oss. Inte särskilt krävande kan tyckas, men det är värre än det kan verka vid en första anblick. Det har nämligen visat sig vara svinsvårt att komma ihåg om det gjorts eller inte. Jag kollar att det är låst, går och lägger mig, R frågar “Låste du?”, jag kommer inte ihåg, stiger upp, går den lilla trista sträckan och kollar att det är låst. Ibland säger jag “Jag vet inte” och ligger tyst och spelar oberörd och hoppas att hon går upp och kollar, men det funkar i max 20% av fallen. Processen är onödig och mentalt nedbrytande.

Lyckligtvis skred min mytomspunna vätebomb till hjärna snabbt till verket och presenterade en lösning. Genom att konstruera en ny korkad ritual som kändes riktigt obekväm skulle låsandet vara omöjligt att glömma. Jag meddelade R att från och med nu skulle jag i kontrollögonblicket hojta “Låst var det här!” och hon skulle direkt svara med samma käcka, militärinspirerade tillrop. R tyckte, med fog, att idén var löjlig och vägrade länge svara på ropet. Men det var faktiskt inget problem. Även det lilla gräl som alltid uppstod när hon vägrade svara fick låsandet att stanna i minnet.

Efter flera månaders hojtande fick det dock vara nog. Jag tröttnade på att R vägrade delta och att jag ensam tvingades stå där och hojta vid dörren kväll efter kväll. Hennes ovilja att dela skammen med mig, trots att det är allmänt känt att just delad skam är en av äktenskapets hörnpelare, tog livet av projektet. Då kröp hon plötsligt till korset. Även hon hade känt sig bättre till mods efter introduktionen av Låst var det här-regeln. Så den återinfördes omedelbart, den här gången fullt utblommad med Rs entusiastiska medverkan och allt var härligt. Jag hojtade, hon hojtade och det kändes obekvämt och omöjligt att glömma. Jag behövde aldrig gå upp en extra gång. Enda molnet på himlen var att vi oroade oss lite för hur pinsamt det skulle bli för vår son när han blev äldre och hade kompisar som sov över och vi skulle skrika Låst var det här! så rutorna skallrade. Men vi sket i det för vi var lyckliga.

Men så hände det som inte fick hända. Låst var det här! känns helt naturligt. Jag hojtar, hon svarar. Inget konstigt med det. Ingen skäms. Den korkade ritualen känns inte längre korkad och är därmed inte minnesvärd. Vi är tillbaka där vi började, fast sämre. Jag kollar att det är låst, hojtar, får svar, går och lägger mig, R frågar “Låste du?”, jag kommer inte ihåg, stiger upp, går den lilla trista sträckan och kollar att det är låst. Ännu mer mentalt nedbrytande alltså. Nu återstår att trappa upp och göra låsproceduren ännu dummare för att den ska kännas pinsam igen, eller erkänna sig besegrad. Variant 1 låter som en fullkomligt livsfarlig väg att ge sig in på så jag lutar åt det senare. Grattis dörren, du vann.

Som alla friska människor har jag lagt ner mycket arbete på att inte bli som mina föräldrar. Även jag har misslyckats. Förra året förlorades slaget om ansiktet. Det började med en snedbena för många år sedan. Tänkte inte att det var nåt konstigt med det, ingen annan heller. Sen fick jag glasögon. När dessa två var och en för sig harmlösa företeelser syntes tillsammans blev sanningen omöjlig att ignorera. Jag bär min pappas nylle och är helt fine med det. Klart det blev så. Genetik, miljö och så vidare. Men där är några grejer till. Som svider mer.

1.

Ett beroende av Lypsyl. Alla jackor, kavajer och byxor har minst ett Lypsyl i fickan. Bokhyllor, nattduksbord, necessärer. Överallt. Min pappa alltid hade Lypsyl i bröstfickan när jag var liten. Han till och med luktade Lypsyl trots att produkten är mer eller mindre luktfri. Insikten av att jag nu kopierat denna sopiga vana sköljde över mig som ett Sjätte sinnet-kollage där livet spelade inre revy, med nya Lypsyl-relaterade detaljer i fokus.

2.

Jag har börjat bojkotta företag efter små oförätter. Min pappa låg alltid i krig med något när jag var liten. I regel Aftonbladet, Expressen eller Frankrike. Men det enda han gjorde åt saken var att åka hem och högljutt deklamera för familjen att nu jävlar var det bojkott som gällde och så bytte vi mataffär, pizzeria, chokladbit eller semesterland för en tid. Det störde mig alltid. Varför vägrade han begripa att ingen tog någon som helst notis om de plötsligt uteblivna småpengarna från Kristianstad-trakten? Trots mitt förakt för hans passiva bojkotter är jag där nu själv. För tillfället bojkottar jag cirka 10 företag av olika storlek, men då jag jobbar med reklam vågar jag inte skriva vilka, i händelse av att det skulle bli en pitch, för djupare än så går inte mina principer. Förutom när det kommer till Burberry för det är världens ondaste företag.

3.

Den tredje grejen handlar om hur jag, precis som min envisa pappa, klamrar mig fast vid ett onödigt efternamn. Han heter ett klassiskt son-namn, min mamma och mina syskon Holmström. Hela uppväxten tyckte jag det var så fånigt att han inte bara hette samma sak som vi andra. Som att han var nån superspeciell Targaryen med sitt sketna son-namn. Nu heter jag alltså Holmström, medan min fru och son har min frus namn som på alla sätt är bättre. Än konstigare blir det om man adderar att jag under många år hållit på och läxat upp folk till höger och vänster för att de inte byter namn, utan håller på att tramsa med dubbelnamn, eller som i mitt fall, biter sig fast i ett svagt efternamn utan att ha några rimliga argument för saken.

Det enda som fattas nu är en Saab 9000 och en bisarr kärlek till fickljummen öl, sedan är transformationen komplett.

Allt oftare när det hittats ett urgammalt skelett nånstans så presenteras det en bild på hur personen såg ut när hen var i livet. Ansiktsrekonstruktörerna påstår att de utifrån det skabbiga kraniet kan räkna ut precis hur musklerna och huden satt och visa oss kunskapstörstande Aftonbladet Söndag-läsare hur personen i fråga såg ut när det begav sig. Fascinerande och hej och hå men hela grejen luktar bluff lång väg. Vilken sopa som helst kan ju pyssla fram ett random ansikte, gå hem tidigt och lugnt invänta hyllningarna för enastående yrkesskicklighet. Ingen kan kolla.

-Så här såg hon ut.

-Hur vet du det?

Naaaah, (tänk hanverkar-röst) det ser man här va, hur muskeln satt och så.

-Wow.

Nu är det läge för någon att gripa in. Inte jag då, men någon annan. Denna någon får ta på sig att skaka fram ett någorlunda färskt skelett vars ansikte finns fotograferat i levande skick. Skelettet ges till fejs-byggarna utan att vi berättar att det finns ett foto och sen får vi se hur jäkla vassa de är. På presskonferensen, mitt i skrytet, blåser vi upp fotot över hela väggen och sen är det bara att luta sig tillbaka och njuta av årets brallneddragande. Vem tar tag i det här? Det får gärna sändas på nåt sätt. SVT? Fyran då? Femman? Nähä, då blir det väl trean.

Under min sammantagna levnad har nu jag både producerat och konsumerat tillräckligt mycket oralt dravel för att kunna avgöra vad som är ett bra och ett dåligt samtalsämne.

Här är två saker som kännetecknar ett dåligt samtalsämne:

1. Alla deltagare har haft identiska samtal förut och kan luta sig tillbaka och gå på autopilot. Truten pladdrar helt av sig själv och ingen bryr sig om vad sägs. Ett sådant här tomt samtal kan pågå överraskande länge, ja jag skulle säga uppemot 45 minuter.

2. Samtalsämnet är egentligen bara ett illa kamouflerat fordon för skrävel och mätning av framgång. Det som låter som ett någorlunda ordinärt samtal för nybörjaren är i själva verket blott en kamp om placeringarna i gruppens för stunden aktuella hierarki.

Många samtalsämnen uppfyller ett av kriterierna men det är färre som klarar båda. TV-serier är till exempel ofta en typisk kategori ett, medan bostäder har lite av båda. Med bakgrund av denna enkla förklaringsmodell har det blivit dags att kora en vinnare. Det tråkigaste samtalsämnet i Sverige 2015 är: Skillnaden mellan olika flygbolags businessklass.

Den övre medelklassen har sannerligen mycket på sitt samvete, men det här är det sämsta bidraget till småpratet på länge. Samtalet inleds som ett vanligt humblebrag, i regel i form av ett klagomål. Någon flög någonstans i business och det var inte så bra. Maten var äcklig och stolen hade ett hål. Klagandet är den enda socialt accepterade vägen in i samtalsämnet. Att berätta om resan som en positiv upplevelse är både skrytigt och tomt på innehåll, men att gnälla dubbar på något sätt skiten till en anekdot, om än en mycket svag sådan. Klagaren får mycket sagt i undertexten: Hen är inte bara mäktig nog att flygas runt över världen i business, utan gör det dessutom med sådan frekvens att detaljerna börjar bli avgörande för upplevelsens kvalitet. Härvid börjar en öppen tävlan när alla som vill vara med i leken får kontra med sin värsta businessklass-anekdot. Samtalet glider sedan smärtfritt över i en fas av mer öppet skryt där alla får dra sina lyxigaste historier, eventuella statusförändringar i gruppen justeras enligt resultatet och samtalsämnet kan äntligen somna in för den här gången. Processen kan dock pågå ett tag, så spring för livet så fort du börjar ana vart det barkar.

Variant: Olika flygplatsers kvalitet på loungerna.

Ett antal kulturpersoner har alltså skrivit en lång rackare om varför Sverige inte ska gå med i Nato. Jag skummade bara texten och tänker inte recensera vad de skrev eller tycker. Men sett ur ett reklamperspektiv tror jag det var dumt.

Låt oss förutsatta att skribenternas syfte var att få fler svenskar att inte vilja gå med i Nato. Då bör de inte rikta sig till dem som älskar tanken på Nato (för svåra att övertyga) och naturligtvis inte heller till alla som inte gillar Nato (redan övertygade). Istället bör de rikta in sig på dem i mitten. Med tanke på att svenskarnas allmänna Nato-pepp verkar ha ökat den senaste tiden bör fokus nog ligga på dem som fortfarande i viss mån är tveksamma, men nyligen klivit över gränsen. Alltså de som hade röstat nej till Nato om frågan ställdes för några månader sedan, men lutar åt ett ja idag. Vilket är då det mest effektiva sättet att övertyga dessa människor om att Nato är dåligt? Är det att diverse kulturmänniskor skriver ett inlägg där de använder sig av en retorik som Nato-anhängarna gärna klassar som naiv och flummig? Nej, det är det inte.

Jag tror att inspelet gjorde mer skada än nytta för Nato-motståndet. Textens enda rimliga målgrupp befinner sig mitt i en mental förflyttning bort från kultursidans attityder och åsikter för att istället prova livet på andra sidan staketet. Många av dem har nog till och med börjat reta sig både på argumentationen och det faktum att texten skrivits under av en massa skådespelare, dramatiker och andra yrken som inte direkt osar av Nato-erfarenhet. Om kulturpersonerna verkligen ville förändra opinionen vore det betydligt effektivare att hitta en person som varit Nato-anhängare, men svängt över. En sådan person kan inte bara berätta att gräset inte är grönare hos Nato-gänget utan kan också bemöta alla deras argument på precis det sätt som fick målgruppen intresserade av ett sidbyte överhuvudtaget. Tips till nästa gång ni ska opinionsbilda: Ring inte en kompis. Ring en av Jan Björklunds före detta kompisar.

Ikväll är det Guldägget och vad som helst kan hända. Men två saker kan vi vara helt säkra på:

1. Jag kommer ducka väldigt många människor som jag inte orkar hälsa på.

2. Jag kommer se i ögonvrån hur väldigt många gör samma sak med mig.

Läste att en svensk precis blivit världsmästare i boxning. Grattis, grattis, kul, kul. Visst kommer ni nu också att tänka på Armand Krajnc och hans rövdeal med Aj kontorsmöbler för jättelänge sedan?

Sällan har världen skådat ett så skevt spons-upplägg. På ena sidan förhandlingsbordet satt alltså Armand Krajnc, världsmästare i boxning. På andra sidan hade vi tydligen världens skickligaste förhandlare från Aj kontorsmöbler. Med hjälp av vad som bara kan ha varit häxkraft fick Aj ihop en deal och sedan den dagen hade alltså självaste världsmästaren i boxning kontorsmöbler från Halmstad som sin sponsor. Armand Krajnc gick in till sina matcher i en sån där oformlig Harvest-tröja med potatistryck.

Jag såg kataloger, hemska kataloger, proppfulla med bilder på Armand i Harvest-tröjan  när han hängde ledigt mot en hurts och försökte hålla skenet uppe. Än mer svårbegripligt är att det olustiga samarbetet pågick i en hel evighet. Rimligare vore om Aj kanske var med på vägen upp, men att någon global storfräsar-sponsor sedan tog över när Armand blev mästare och borde ha fått en helt annan prislapp. Kanske underskattar jag Ajs ekonomiska styrka, men mina ögon säger mig att Floyd Mayweather bränner mer pengar på en genomsnittlig Instagram-bild än vad Aj omsätter på ett år. Eller skrev Armand på ett 30-årskontrakt redan som barn i utbyte mot en låda Guldnougat och några He-man-gubbar?

Internet verkar vara dammsuget på bildbevis. Allt är borta. Kanske tur för Armand Krajnc. Synd för mig, er och inte minst Ajs marknadschef. Utan bevis återstår snart blott en myt som hen drar på julafton inför ättlingar som tror det är ljug.