En kväll är vi fyra stycken som sitter på stureplanskrog och pressar i oss mat. Servitrisen halkar till och en såssnipa kräks bearnaisesås över diverse ryggar och frisyrer. Lätta dragon-doftande stänk, inget dramatiskt. Vi blir naturligtvis strålande glada. Nu vankas det säkerligen kompensationsfjäsk i form av allsköns gratis alkohol och allt detta utan att någon egentligen kommit till skada. Uppladdningen börjar. Ivriga blickar och trummande fingrar. Vad ska det bli, vad ska det bli? Tänk om vi får sprit som är så himla gott. Svaret slår ner som en bunkerbomb mitt på bordet: Inget.

Erbjudandet som kommer är istället gratis kemtvätt. Denna styggelse till kompensation är ett genidrag ur krögarens synvinkel men rent dravel för gästen. Det låter både flott och rimligt men är det rakt motsatta. Det som hindrar en på många sätt bortskämd bearnaise-gris från att gå till kemtvätten är inte främst kostnaden, utan besväret. Kompensationen är alltså i praktiken inte mer storslagen än att krogen erbjuder drabbade gäster möjligheten att springa ut på ett tråkigt ärende två gånger. Min gissning är att 90% av alla som erbjuds gratis kemtvätt struntar i det. Erbjudandet skulle behöva sockras med att krogen också tog på sig att bära plagget till kemtvätten och hem igen för att bli attraktivt. Fast bästa upplägget är såklart fortfarande att bara ställa fram en enhet gratis alkohol så behöver ingen ränna runt på stan alls.

Ett annat alternativ är väl att jag slutar gnälla så förbannat över rena bagateller och betraktar erbjudandet om kemtvätt som den artighetsfras det förmodligen är tänkt att vara. En vacker dröm, men utifrån min hjärnas historik att döma, tyvärr helt orealistisk.

För varje år i reklambranschen har jag tvingats bevittna hur ordet “problem” ytterligare mobbats ut för att ersättas av det mer äppelkindade “utmaning”. Går det längre nu riskerar hela civilisationen att fullt ut förvandlas till en stor föreläsningssal där vi alla står med händerna i luften och vrålar “Jag är en vinnare.” En stor Rambo-kniv i halsen är ingen intressant utmaning, det är ett problem och jag struntar i hur viktigt det är att visualisera positiva bilder för sitt inre kraftdjur. Fler och fler använder också ordet utmaning som ett gyllene frikort för att kunna komma dragandes med vad för skit som helst och sedan beskylla skitens mottagare för gnällspikande om hen ifrågasätter.

-Du måste göra tre Interstellar-liknande reklamfilmer fast med vilda hästar och det får kosta tusen kronor.

-Det går ju inte.

-Se det som en utmaning!

Jag har länge knutit handen i fickan men nu är kriget här. Nästa person som kommer dragandes med ett problem men presenterar det som en utmaning kommer i sanning drabbas av helvetets eldar när den yttersta vreden släpps lös. Rent konkret snackar vi om en negativt klingande fnysning med näsan samtidigt som jag knarrar på stolen och ser besvärad ut.

Stod en lördag på lekplatsen och glodde tomt ut i luften medan min avkomma roade sig i smutsen. In i synfältet gled ett gäng glada laxar på Segway. En bit bort stod en medmänniska och bevittnade samma scen. Våra blickar möttes och vi delade ett hånfullt leende i samförstånd.

Segway blev löjlig nästan direkt. Men den allra första skälvande tiden stod den och vägde. Alla vi som gillar nya tuffa saker men är livrädda för nya löjliga saker gick och kände på hur vi som ansvarstagande hipster-kollektiv skulle döma det nya föremålet. Å ena sidan hade den något sci-fi-aktigt över sig. Positivt. Å andra sidan hade den precis samma problem som sänkte bluetooth-handsfreen: En känsla av att den främst skulle komma att attrahera energiska säljartyper som börjar varje morgon med att göra raketen tillsammans med familjen. Mycket negativt. Domen föll och Segway hamnade på bluetooth handsfree-högen utan att få en riktig chans. Egentligen en jättebra uppfinning, men nej tack, det känns inte bra i magen. Vi kör på med våra cyklar och vespor utan att ha några riktiga argument, men tack så mycket för titten, tack men nej tack, adjö.

Jag fick ett presentkort på en segway-tur i ironisk födelsedagspresent förra året men genomförde den aldrig, trots att jag naturligtvis ville egentligen. Skräcken för att någon skulle se mig blev för stor. Det var som att jag fått ett presentkort på att sitta och bajsa på gatan.

Fatta chocken för uppfinnaren. Man sliter som ett as och uppfinner en grej som är smidig att parkera, lätt att köra och miljövänlig och så är det ingen som vill ha den. Inte bara det, folk skrattar åt de få köparna som finns och en otroligt stor och populär blogg jämför den med offentligt bajsande. Är det rättvist? Nej det är inte rättvist alls. Alla jag känner borde ha en Segway. Jag också. Är det dags att vi ger Segway en chans att överklaga? Nej det är naturligtvis inte. Men ändå.

Miljöpartiet har som bekant en gammal dröm om att bli det tredje största partiet. Tyvärr motarbetas de av ett grundläggande kommunikativt problem som ligger och möglar precis mitt i det egna varumärket. Namnet är kass.

Miljöpartiet låter som ett parti som är bra på miljöfrågor. Ett enormt problem med det är att politik som bekant består av en massa andra frågor också. Miljöpartiet berättar indirekt att de är dåliga på alla dessa frågor. Detta är helt grundläggande reklamkunskap. Ett företag som heter Parfymspecialisten kommer få det svårt med att sälja en kostym till någon. Åhléns däremot, får gärna sälja både kostymer och parfym, till priset av de har lite lägre trovärdighet än Parfymspecialisten inom just området parfym. Att välja parti borde kanske skilja sig från att välja parfym och kostym men jag tror inte det gör det. Då nästan ingen väljare har någon vettig chans att få reda hur bra miljöpartiets kandidater egentligen är inom diverse komplicerade områden så tvingas vi lägga stor vikt vid den information som bjuds. Kärnan i den informationen är: Miljöpartiet. Ett parti som kan miljö.

Miljöpartiet tutar alltså rakt ut med största möjliga trumpet att de är ett enfrågeparti. Och då kommer vi till det andra enorma problemet med att heta Miljöpartiet. Vi är alla vana vid att enfrågepartier är små och inte stora (SD avviker möjligen här, men kan vi för en gångs skulle bara skita i att prata om SD för en stund?) och därför tycker vi att det passar alldeles utmärkt att Miljöpartiet är små. Det är så vi är vana att världen ser ut. Det finns ett utmärkt uttryck som är att du ska klä dig för jobbet du vill ha och inte för jobbet du har. En bättre metafor för de låga ambitionerna i Miljöpartiets namn är svår att hitta.

Namnet Miljöpartiet är ett stycke dödkött som hänger kvar från tiden när de var nya och hade kännedoms-problem. När ingen visste vilka de var och vad de ville. Då siktade de på 4% och skaffade sig ett lämpligt namn för det ändamålet. Som namn betraktat är Miljöpartiet jämförbart med Feministiskt initiativ. Fast det som Fi! jobbar hårt för idag uppnådde alltså Miljöpartiet för länge sedan, men står trots det kvar i samma namnstrategi.

Lösningen är dessutom enkel. Den står redan i namnet. Miljöpartiet bör stryka första delen och heta De gröna istället. Då blir de ett nytt tredje block istället för ett enfrågeparti. Blåa blocket, röda blocket, gröna blocket. Känns helt naturligt. Block är vi vana vid att de är stora, det känns också naturligt. En kostym att växa i. Absolut ingenting går förlorat i namnbytet heller. De gröna är i princip lika tydligt som Miljöpartiet på att miljö är partiets mest prioriterade fråga (om nu någon skulle ha missat det), men det öppnar upp för att det finns andra kompetenser också.

Klart. Vänligen skicka jättecheck.

Innehåller lite spoilers för dig som inte sett It follows.

När zombiefilmen slog igenom var det med långsamma zombier som hasade gata up, gata ner helt utan riktning och mål som en rejäl hord pensionärsfyllon i Malaga. Det nya och spännande med det här var att den enskilda zombien var rätt enkel att både undfly och hacka ihjäl. Farligheten låg istället i mängden. När man flydde från en zombie som kom från höger smög en annan upp från vänster och så var hjärnan uppäten.

Sen kom Dawn of the dead 2004 och zombierna började springa. Ett genidrag enligt mig, men kontroversiellt i konservativa zombie-falangen som enligt god sed gnällde lite här och var på internet. Nästa steg var World war Z (filmen) och jisses amalia vad det sprangs.

World War Z var bra på pappret. Resultatet av en helt logisk tankekedja: Om många långsamma zombier är bra och många snabba zombier är ännu bättre, då måste ju skitstora högar av supersnabba zombies vara helt suveränt. Men nej.

Hela upplägget kändes som när man är på en fest och står och skojar om nåt och det kommer förbi en ny stackare/idiot som inte riktigt fattar stämningen och drar skämtet alldeles för långt så att nån blir ledsen. Efter World War Z var vi nog många som kände att det var dags för lite egentid utan spring-zombierna. Kanske till och med tid utan några zombier alls!

Men så kom It follows. En rätt konstig skräckfilm som inte ens är en zombiefilm, men ändå fungerar som en efterlängtad mini-reboot av hela genren. Här är det en tjej som blir förföljd av ett enda väldigt långsamt zombieliknande kräk som går rakt mot henne dag och natt. Faran är så nedtonad att den egentligen är ett besvär snarare än en fara. Om hon bara orkade flytta typ varannan månad till andra änden av landet så skulle livet kunna puttra på som vanligt. Det blir väl lite jobbigt att ha två adresser och behöva packa upp och ner sin resväska hela tiden, men inte särskilt mycket jobbigare än att ha kronisk ryggvärk eller gluten-intolerans.

It follows borde inte funka, men gör det ändå för att den viktigaste ingrediensen i en skräckfilm är överraskningen. Nytt är läskigt. Även när det egentligen bara är lite gud-vad-jobbigt-att-flytta-läskigt.

Under en middag förklarar jag för min fru R att TV-spel är en viktig kulturform. Det har druckits vin och hon lyssnar artigt. Jag hävdar med rak rygg att det är lika trångsynt att välja bort TV-spel som det skulle vara att göra det med böcker eller filmer. Sådär håller jag på en stund och känner att resonemanget går ihop. Middagen flyter vidare.

Jag sitter och spelar. R sitter i soffan och läser. Vi ägnar oss alltså åt varsin, enligt mig bara några dagar tidigare, helt likvärdig kulturform. Mitt spel är berömt för sin höga kvalitet. En modern klassiker enligt en så gott som enig kritikerkår. Jag är en hämndlysten ninja. Ninjan kutar runt i något som ska vara gamla Rom fast proppfullt med arga varulvar. Jag hugger armar, ben och midjor av samtliga varulvar. R kan se allt detta från sin plats i soffan men det bekymrar mig inte. Spelet är nämligen japanskt. Japansk kultur. Eller nåt.

Plötsligt är min ninjagubbe på Colosseum. Det har blivit dags att slåss mot självaste varulvskungen. På läktarna sitter tusen varulvar och hejar på sin ludne kung. En viss skam börjar vid det här laget pulsa ut från min rygg med riktning mot soffan där R sitter. Jag hoppas allt mer innerligt att hon ska vara så pass inne i sin bok att hon inte märker vilket uruselt litet ninja-äventyr det är som faktiskt utspelar sig på TVn.

Jag köttar frenetiskt vidare med svärd och karatepinnar. Till sist dör varulvskungen men glädjen är kortvarig. Varulvarna i publiken blir rasande och stormar ner från läktarna för att bita ihjäl mig.

Men oroa er inte, från ingenstans kommer räddningen. Min kompis CIA-agenten anländer i en attackhelikopter. Hennes jordglobsstora bröst är nedtryckta i vad jag bara kan förmoda är CIAs officiella fältuniform; en pytteliten baddräkt i latex. Hon räddar mig, avfyrar ett batteri missiler som spränger Colosseum och alla varulvarna och sen åker vi iväg, den porriga CIA-agenten, jordglobsbrösten och jag, ninjan, varulvskungadråparen. Mansbarnet.

Ett av områdena där jämställdhetens framgångar märks allra minst bör vara när det kommer till namngivandet av manliga skönhetsprodukter. Här ges noll utrymme för nyanser och tolkningar. Briefen är lika snäv som enkel: Under inga omständigheter får någon manlig potentiell konsument i hela världen misstänka att just den här skönhetsprodukten är något annat än fruktansvärt heterosexuell att använda. Därför har någon stackars paneuropeisk copywriter döpt mitt schampo till Capital Force. Varför inte bara gå hela vägen och döpa det till Iron Cock?

Överlag är det många ord jag hittar på mina produkter som skiljer sig radikalt från min frus grejer. Mina produkter är energizing och recharching. Hennes är soothing och refreshing. Jag vet inte vem som ska känna sig mest förolämpad, men är helt klar över att Capital Force tar spektaklet till en ny nivå. Det låter som något den amerikanska presidenten (Här spelad av Clint Eastwood) tar till i nödläge när det är dags att köra över kongressen, senaten och alla de gnälliga utskotten för att skicka ut the marines i krig.

-But Mr President, the constitution says…

-Fuck the constitution! I´m using Capital Force!

Vicepresidenten och stabschefen backar långsamt ut med blickarna i golvet. Clint tar sin schampoflaska och ett avsågat hagelgevär under armen och går ur bild.

PS. Varför har jag då köpt Capital Force om jag retar mig så på den? Jo, för att jag köper vad än min frisör än befaller mig att köpa. Om produkten så heter Görings Gubbakiss så följer den med hem. DS.

Skrider fram till stormarknadens fisk- och skaldjurshylla på jakt efter räkor. Hittar en burk som inte är vilka skiträkor som helst utan “handpillade” sådana. Vill jag ha det? Jajamensan. Här har en vindpinad göteborgare suttit i sin gamla sjöbod och pillat och pillat bara för lilla mig. Mycket bättre än groteska terminator-maskiner som säkerligen pillar helt utan den nödvändiga respekten för räkpillar-konstens mystiska traditioner.

Av någon anledning tolkar jag alltså handpillat som ett positivt begrepp. Detta trots att jag har händer själv och alltså är väl medveten om de många vidrigheter sådana kan användas till under en dag utöver eventuellt räkpillande. Orimligheten i att handpillat ändå betraktas som en styrka blir tydligare om vi tänker oss att en maskin som användes till att pilla räkor parallellt användes till att torka människor i rumpan. Låt säga ett ratio på en rumpa per hundra räkor. Med exakt samma munstycke dessutom. Och det enda som hände mellan rump- och räkpillandet var att maskinen själv tvättade sitt munstycke med tvål och vatten. Kanske. För den så önskvärda munstycks-tvätten skedde bakom en låst dörr helt utan vittnen. Ägaren till denna helvetiska räk- och rumppillar-maskin skulle sälja noll räkor och omedelbart kastas i fängelse.

För länge sedan var reklam hur enkelt som helst. En kändis fick en påse pengar och talade sig sedan varm för produktens förträfflighet tills pengapåsen var tom. Så puttrade  det på tills folk började misstänka att kändisens köpta pladder kanske hade vissa trovärdighetsproblem. När jag började jobba runt år 2000 satt jag och övriga reklamare i möte efter möte och pladdrade fram tinnitus på alla som orkade lyssna om hur folk nuförtiden genomskådar reklam och inte vill bli lurade. De kräver mer och blablabla. Så vi gjorde självironisk reklam, meta-reklam, bombastisk reklam och reklam som låtsades vilja göra verklig nytta i samhället. Allt för att locka in alla de här svårflörtade konsumenterna som tydligen krävde så jääävla mycket mer av sin reklam än att den bara var reklam. Men nu har allt börjat om. Poddvärlden sköter sin reklam på precis samma sätt som Johnny Carson. Ingen stratetgi, ingen idé, ingenting. De sponsrade podd-personerna säger bara rakt ut att de har en sponsor och sen berättar de om hur just det här företaget är så himla, himla bra och säger åt alla lyssnare att köpa. Rätt på bara. Det verkar dessutom funka. På mig också som är så gnällig jämt och till råga på allt livnär mig på att reklam inte ska vara så här enkelt. Jag har inte riktigt förstått varför urstrategin plötsligt verkar funka igen, men det är något fint med att vi ibland föredrar någon som inte ens försöker maskera sitt ljugande med något fluffigt värdeskapande utan bara får skiten avklarad.

Först skrev jag spoiler alert i rubriken men tog bort det. För det kan väl ändå inte vara en spoiler att det gifta paret Claire och Frank Underwood har sex en kväll när Frank är lite ledsen? Det är i alla fall det sexet det här ska handla om. Mer specifikt Franks stånd.

Det är i avsnitt S03E02. Frank har fått nobben av några finansiärer och sitter på golvet i Vita huset och gråter. In kommer Claire som har varit ute och sprungit. Hon hittar ledsna Frank på golvet, fattar ett snabbt beslut om sex och sen smäller det. Från det att Claire knäpper upp Franks byxor tar det 35 sekunder innan de gör det finaste två människor kan göra med varandra. Jag ställer mig mycket frågande till detta samlag.

Ett av nöjena med att titta på House of cards är att spekulera i hur nära det ligger verkligheten. Nu har Franks stånd totalt raserat illusionen. Jag vill hävda att det inte finns någon som helst chans för Frank Underwood att gå från noll till fullt stånd på så här kort tid. (Även Claires förmåga att blixtsnabbt bli redo för sex är under granskning, men jag har inte lyckats bygga ett tillräckligt starkt case kring det än) Särskilt inte med tanke på att Frank är på så pass dåligt humör att han just slagit sönder delar av sitt kontor och nu gråter. Vidare är Claires oinspirerade avtagande av Franks byxor den enda lilla antydan till sexuell stimuli han får att jobba med överhuvudtaget, innan han blott 35 sekunder senare är i full gång. Till råga på allt med Claire överst, en ställning som vi alla vet ställer extra höga krav på ståndkvalitet. Möjligen hade Frank rett ut det här som femtonåring, men till och med det är ett gränsfall.

Den enda förklaringen jag kan se är att Frank satt där och grät med ståndet redo. Claire har av någon anledning börjat tänka på sex under löprundan. Och vilken flax hon har, för innanför dörren sitter självaste Frank Underwood och är kåt på sina egna misslyckanden. Claire noterar omedelbart gråtståndet och tycker det är lika bra att passa på. Udda par det där.