När det hänt något helt odramatiskt och man ändå tvingas bevittna hur en massa dumheter ramlar in på twitter eller i ett kommentarsfält nånstans är det lätt att bli deppig och vilja äta upp sin tunntarm. Vad är det för fel på folk, vart är världen på väg etc. Men låt oss räkna lite på det, kanske är det inte så farligt ändå.

Säg att var tjugonde människa i Sverige är en idiot. Det är nog ändå snällt räknat, baserat på den erfarenhet jag har av att leva i universum. Då har vi 450.000 idioter i Sverige. Säg att var tionde idiot i sin tur är en jubelidiot. Alltså en så stor idiot att de vanliga idioterna börjar himla med ögonen och undra om de här åsikterna verkligen är riktigt genomtänkta.

Säg sedan att var tionde jubelidiot är ett riktigt praktarsle. Ett riktigt praktarsle är alltså en så mäktig jubelidiot att till och med självaste jubelidioterna nu börjar efterfråga i alla fall en gnutta rim och reson i debatten. Om min mellanstadiematte är nåt att ha så har vi alltså 405000 idioter, 40500 jubelidioter och 4500 riktiga praktarslen i Sverige. (Man kan också tänka på det som en stor gymnasieskola med 2000 elever. Då hade den skolan haft 1900 helt vettiga elever, 90 idioter, 9 jubelidioter och 1 riktigt praktarsle) Ur den här synvinkeln framstår 30 dumma tweets plötsligt som ett rent mirakel.

I år fyller Sats nya grafiska profil 40 år och Sats Medborgarplatsen firar som vanligt med ett hejdundrande fuck off riktat uppåt i organisationen. De där snobbarna på huvudkontoret, med sina powerpoints och kravatter, kan säga vad de vill. På Kocksgatan är det gamla loggan som gäller. Ska den hänga rakt i alla fall? Nej det ska den fan inte. Den ska vara sned. Kan den vara sned uppåt i alla fall, så den känns lite pigg och passar med våra kärnvärden? Nej, bara för att du sa så ska den sloka neråt så att den känns trött och sorgsen. Var det nåt mer ni ville ELLER!?

När jag träffar gamla människor finns det bara en sak jag vill göra och det är att ställa ner den sannolikt pyttelilla kaffekoppen jag har i handen och medelst automateld fyra av ett batteri helt rimliga frågor: Hur känns det att döden flåsar i dig i nacken? Är du rädd precis varje minut nu? Vaknar du skrikande på natten? Eller känns det rentav spännande? Och hur i helvete har du sinnesro att sitta här och babbla om sockerkaka när det liv du tagit för givet så ohyggligt länge nu kommer ta slut precis vilken minut som helst?

Överlag är det väldigt imponerande av mänskligheten att vi trots insikten om vår dödlighet så ofta ändå lyckas ta på oss kläder på morgonen och komma iväg till jobbet, istället för att bara rusa runt i panik och skrika. Men att en gammal människa lyckas fokusera på livets små trivialiteter istället för det stora mörkret tyder på antingen shaolinmunks-självkontroll eller ett självbedrägeri av Birrosk magnitud.

Eller handlar det bara om den äldre generations stora artighet? Bakom det mysiga leendet och de hårda karamellerna kanske gamlingarna kokar av vrede för att ingen frågar. Känslan borde vara av samma typ som om man haltar in på jobbet med ett enormt gips runt hela kroppen och ingen bemödar sig att fråga vad som har hänt. “Ser ni inte!? Varför frågar ni inte? Hur kan ni fråga mig om jag vill chippa in 50 kronor till en present till Jennifer på ekonomin när ni har detta jättegips framför ögonen?”

En gåta är de, gamlingarna.

Jag har böcker. Jag har en hylla. Tillsammans ska de skapa en bokhylla. Men hur? Som ni nog räknat ut av rubriken är jag en förespråkare för att sortera efter färg, något som många gärna gör sig lustiga över. Detta gör mig vansinnig.

Det finns tre huvudsakliga sätt att ställa in böcker i en bokhylla. Det första sättet är att optimera hyllan för att det snabbt ska gå att hitta en viss bok. Kanske sortera på författare, kanske på genre, vad vet jag. Den här taktiken är lämplig för till exempel Horace Engdahl. Han behöver kunna flyga upp från ett stökigt, vinfläckat middagsbord och på studs bläddra fram precis rätt passage i en tung, italiensk bok och börja en högläsning för sina litterära vänner. Att den här sorteringsmodellen är lämplig för just Horace Engdahl och hans gäng är också anledningen till att den betraktas som den tjusigaste. Det är drömbilden för alla med en bokhylla och följaktligen har det blivit så att nästan alla som föraktar den färgkodade bokhyllan sorterar sina böcker såhär. Det röviga är bara att princip ingen av dessa posörer är ens i närheten av att ha samma behovsprofil som Horace Engdahl. Snarare är de betydligt mer benägna att, precis som jag, ställa in sina buckliga pocketböcker i hyllan som en radda intellektuella medaljer och sedan inte ta ut dem igen någonsin.

Visst är det väl då ärligare att betrakta bokhyllan som ett inredningsföremål snarare än ett läderdoftande, Indiana Jones-bibliotek som optimerats för att hitta rätt dikt på kortast möjliga tid? Den som inte tycker färgkodat är snyggast behöver inte nödvändigtvis sortera just så, men absolut efter den egna snygghets-preferensen. Oavsett bör i alla fall icke Horace-typer visa mer respekt inför den färgkodade bokhyllans prakt och auktoritet.

Det tredje sättet är att bara ställa in böckerna huller om buller. Det är väl också okej antar jag.