Inflationen av den där emojin som skrattar så den gråter börjar bli problematisk. Instagram är snart förlorat. Problemet är dels att gråttskratt-emojin brukas som ett tomt artighetsskratt på grejer som är direkt tråkiga och dessutom dyker den gärna upp som en övertänd trio.

Vi behöver en annan symbol för artighetsskratt. Eftersom det inte finns någon särskilt avsedd kan väl alla välja den där som bara är lite skrattig istället, vad är det för fel på den? Jag kan bara komma på tre gånger i hela livet när jag skrattat så mycket att den vanliga skratt-emojin inte hade räckt till och det har verkligen inte varit i samband med en fickjlummen festbild på Instagram. Första gången var när jag såg Nakna Pistolen, andra var när jag såg Jim Carrey födas ut från en mekanisk noshörning i Ace Ventura 2 och senast var det när jag såg på Americas funniest home videos hur en urgammal, stolt gubbe i smoking skulle gå nerför en trappa med en bricka fyllda champagneglas till en massa förväntansfulla bröllopsgäster och så ramlade han såklart och slog sig utav bara helvete. Hela bröllopet förstördes! För alla dessa tre skrattupplevelser hade det varit adekvat med skrattgråtemojin, men en hade nog gjort jobbet, på trappgubben absolut max två. Tre! Nej så roligt är det ingen som har.

När ni ser någon slarva med det här, kommentera gärna direkt. Skriv “Så roligt var det inte” och hashtagga med #skrattamindre.

Förra veckan var det en grej att Putin funderar på att placera kärnvapen bara 30 mil från Sverige som en motreaktion på nåt NATO-jox. Visst, noll kärnvapen vid gränsen är ju alltid trevligare än kärnvapen vid gränsen om man nu får önska fritt, men så stor försämring är det väl inte? Min militära kunskap är förvisso grund, men jag har alltid tänkt att om det en dag skulle uppstå ett sug från rysk sida att kärnvapenbomba oss, så skulle de kunna skrida till verket utan att först behöva lasta bomberna på ett släp och i sakta mak frakta dem närmare Sveriges gränser.

Har de inte såna där rymdraketstora missiler i hemliga silos under marken som kan nå lite överallt i helt svindlande hastigheter? Att det skulle spela någon roll exakt var missilerna skjuts upp från känns väl ändå liiite B? Jag vill verkligen inte säga att jag är besviken på kärnvapenteknologin men hallå, det råkar faktiskt snart vara 2016.

Av alla beteenden som återfinns på sociala medier så är det ett som placerar sig längre bort från min surmulna människotyp än alla andra: att skriva typ “Är sugen på att gå ut ikväll. Någon som vill hänga på?” Vilket enastående mod. För jag utgår ifrån att även dessa levnadsglada muntergökar sitter på ett antal Facebook-vänner som de inte på några villkor vill träffa igen någonsin. Blotta tanken på att spendera en kväll tillsammans med den sämsta procenten av alla kontakter jag skrapat ihop genom åren fyller i alla fall mig med blodisande fasa.

Men beteendet är beundransvärt. Det indikerar att man är en person som bestämt sig för att attackera livet med ett fryntligt leende: “Det värsta som kan hända är att jag ägnar en kväll åt att lära känna någon jag tidigare varit skeptisk mot. På så sätt kan jag växa som människa/honingsätande gul sagobjörn och få en ny riktig vän”.

Betydligt trevligare än att utgå från att det snabbt ska trilla in jakande svar från en hysterisk mediasäljare jag träffat i ett enda möte, vice ordföranden från en gammal brf och en handfull ärkefiender och allmänna rötägg som gaddat ihop sig för att med förenad ondska verkligen psyka skiten ur mig en kväll. Betänk den bakomliggande hybrisen här. Jag inbillar mig att personer jag inte ens vill träffa en kort stund, i sin tur älskar mig så huvudlöst att de på studs ställer in alla planer för att få hänga med underbara, älskvärda, charmerande mig. Jag borde skämmas.

Nån gång har jag funderat på att skriva något i stil med “Är vid Odenplan i fyrtiofem minuter, någon som vill ta en kaffe?”, men fegat ur. Hade nog inte ens vågat skriva “Kör längs E4 söder om Nyköping. Någon som vill tuta vid eventuellt möte i en relativ hastighet av 250 km/h?” Fast nu är det nåt som bubblar i mig. Snart smäller det kanske. Inte idag och inte i morgon, men möjligen en helt annan dag. Snart ska jag, eventuellt, bli en aningens gnutta lite mer öppensinnad människa.

Läste att SD skickat in sin tunnelbanekampanj till reklamtävlingen 100-wattaren. Den kommer givetvis inte belönas. Dels för att juryn inte gillar SD, men icke att förglömma också för att kampanjen inte på något sätt förtjänar ett pris. Tänk om ett vanligt företag hade skickat in något med den här motiveringen:

“Många tyckte att kampanjen var så sanslöst osympatisk och korkad att polis fick tillkallas när rasande massor slet ner enheterna. Så gott som alla medier gjorde något om hur hemsk kampanj vi gjort. Mängder med potentiella konsumenter valde sen att sprida på sociala medier hur intensivt de avskyr oss, vår produkt och allt vi står för. Som extra bonus skrev vi kampanjen på usel engelska så att det blev enklare än vanligt för konkurrenterna att göra sig lustiga över vår generella inkompetens.”

Ingen riktig vinnarkänsla.

PS. Men att de har stavat fel till ordet “korrekturläsning” i casefilmen, det MÅSTE ändå vara med flit, eller är världen så underbar ibland? DS.

Snart har jag läst både Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar (Har typ en tredjedel kvar av den senare) och kan inte göra annat än att tilldela Lena Anderssons hantering av text högsta möjliga betyg. För det är sannerligen inte den rafflande handlingen som gör att jag läser vidare.

Jag kan bara beklaga att Lena Andersson väljer att slösa bort sin anmärkningsvärda skicklighet på så stjärtigt grundmaterial. Visst, en bok om obesvarad kärlek till en kulturintresserad herre är det väl inget fel att skriva, sånt kan hända, men två? Fanns det verkligen så mycket mer att säga efter den första boken att det motiverade framställandet av en exakt likadan bok till? Lena Andersson själv kanske ser stora skillnader mellan Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, men i mina ögon är de inte mer olika än Polisskolan 7 och 8. (Jag har som sagt inte läst klart hela Utan personligt ansvar än. Det kan fortfarande komma en häpnadsväckande plot-twist där Ester Nilsson styckar Olof med en fruktkniv och säljer hans organ till den albanska maffian, men jag utgår från att det tuffar på lite mer som vanligt. En promenad runt Kungsholmen här, ett undanglidande sms från Olof där)

Tänk vad bra det skulle bli om Lena Andersson härnäst skrev om något som är spännande nog att matcha hennes språk. Varför inte laser? Alla gillar laser. Det behöver naturligtvis inte bli något med laser, men jag kan på rak arm inte komma på ett enda hållbart argument för att det inte skulle bli det. Men vad som helst annat än Ester Nilssons frasiga kärleksliv går alltså bra.

I helgen var jag på ett slott på en så kallad slottsweekend. Ett sånt där slott som mer är som ett stort hus men som tydligen är ett slott ändå. På slottet kunde man göra olika grejer, mestadels olika varianter av ätande och sittande. Lyckligtvis råkar jag vara stormförtjust i både ätande och sittande och passade således utmärkt in i slottsmiljön. Under helgen bjöds det också på tillfälle att delta i stormningen av en stor kakbuffé och det blev ett ordentligt råkurr som jag tror vi alla uppskattade.

Allt var också väldigt snyggt inrett. Någon med känsla hade brytt sig och kämpat för att det skulle se trevligt ut. Överallt stod små obekväma soffgrupper, gobelänger, tjänare och dylikt man kan begära av ett slott. Men så råkade jag kika in i konferensrummet och mitt hjärta fylldes med ens av suckar. Det såg ut som vanligt. Standardiserat tjänstemannakonferensrum av typen bas.

Jag har varit och gjort minsta möjliga på massor med konferens-hotell. Allting annat på hotellet skiljer sig avsevärt beroende på om det är ett lyxigt hotell, ett trist hotell eller ett grishotell. Men inte konferensrummen. Hur mycket ni än betalar för att sitta en eftermiddag tillsammans med kund och workshopa er fram till vem som är vilket djur på savannen, så är det samma uppställning som gäller. Ljust träbord och för många ljusa stolar. Blädderblock, hårt godis och en sån där tjock list med en massa elutag. Billigaste möjliga tavlor eller inga alls. Alla får varsitt sladdrigt block med logga och varsin sladdrig tryckblyertspenna med logga. Glädje ingår ej. Konferensrummet är utan tvekan Sveriges minst älskade rum, väntrummet inkluderat. Vi behöver ett TV-format med en arg (eller glad?!) konferensrumsnickare som åker runt och röjer upp i det här.

Och som vanligt när jag har en svajig TV-idé vänder jag mig nu direkt till trean.

Alla förtjänar en riktig vän. Någon som berättar för en när man har dålig andedräkt eller är för tjock för sin nya tröja. Någon som säger till även när det känns jobbigt och till och med när det känns extra jobbigt för att den ena av er insisterar på att kallas hans majestät. Vänner har alltid ett ansvar. Så nu måste någon av er som är kompisar med kungen faktiskt ta tag i det här med att han envisas med att säga “Skämt åsido” helt utan att något skämtsamt sagts.

“Ja det har varit trevligt att skjuta ripor här idag, mycket trevligt ripskjutande. Men skämt åsido så har det varit trevligt det här med att skjuta ripor.”

Vet kungen vad ett skämt är? Vet han vad åsido betyder? Finns det någon gräns för hur konstig mening kungen kan trycka in skämt åsido i?

“Kan du skicka guacamolen? Skämt åsido, skicka guacamolen.”

“Hej. Skämt åsido, hej.”

Har du röda byxor och gillar när hus är inredda som båtar? Har du en sån där grå, mustig pagefrisyr trots att du är över sjuttio år gammal? Då kanske just du är kompis med kungen och då är det din skyldighet att agera.

För att det inte ska bli att jag endast läser böcker från Science-fiction bokhandeln har jag länge jobbat med ett varannan-upplägg. Jag läser först en riktig, av morgonpressen respekterad bok och får sedan belöna mig själv med en från Science fiction-bokhandeln. Men efter att Jonathan Franzens oändliga Freedom nästan sövt mig till döds har det nu blivit två år i princip helt utan riktiga böcker.

Men den är knepig, den där Science fiction-bokhandeln. De sämsta böckerna personalen har mage att saluföra därinne är verkligen usla på ett sätt som vanliga bokhandlare inte ens kan föreställa sig.

En av dessa styggelser är The Return av Bentley Little. En jättejättedålig bok som under falsk flagg påstår sig tillhöra genren “skräck”, istället för det korrekta “röv”. Jag slutade läsa när gamla indiangrejer (stenar, pilar och dylikt krimskrams) fick liv och på ett helt oläskigt vis hoppade ut från ett museum på ett långt led genom staden. Några andra grejer jag finner intressant med The Return:

Jag fick den rekommenderad av personalen. En riktig människa har alltså läst hela The Return och gillat den så mycket att hen nu går runt, livs levande och tipsar andra.

Jag köpte boken. Detta trots att hens första tips, som jag närmast förolämpad tackade nej till, beskrevs som “Jurassic park, fast med skaldjur”.

Det skrivs inga skräckböcker överhuvudtaget utan ett citat på omslaget där Stephen King hävdar att just precis den här boken är den läskigaste han läst. Den jäveln hyllar allt. Antingen är Stephen King exceptionellt lättskrämd för att vara en skräckförfattare i sextioårsåldern eller bara det girigaste svinet någonsin. Har du bara en femhundring till övers blir Stephen gladeligen livrädd för Totte badar.

Från att du fyller trettio, drabbas du av en ny krämpa varje år som du sedan får dras med resten av livet. Så att om du är trettiosju år gammal, har du alltså sju permanenta krämpor. Små grejer, du märker det knappt. Det kan vara en led som börjar knarra lite hemtrevligt. En grumlig fläck dyker upp i synfältet och säger hej, titta på mig. Kanske gör det lite ont att vrida handen åt vänster efter ett fall i pulkabacken förrförra vintern. Ingen stor grej tänker du, hur ofta vrider man handen åt vänster i dagens samhälle? Men det är de här små krämporna som är själva åldrandet. Så när du är sextio och börjar se havererad ut på allvar, så är det trettio små krämpor som jobbar tillsammans för att bilda den allt säckigare helhet som är du.

Ha nu en riktigt mysig måndag allesammans!

En av mina absoluta favorit-tidningar heter Fortean Times och rapporterar så seriöst det bara går om diverse mystiska fenomen. Det är lite rymdvarelser, lite konspirationsteorier och lite om nån som blivit våldtagen av en yeti. Som du förstår är det här en tidning som rakryggat kan säga att den har högt i tak. Men den är professionellt gjord, i grunden finns samma struktur som hos andra tidningar.

Senaste numret har till exempel ett genomgående tema med tanke på hösten (Folk som får blixten i sig jätteofta och blir ganska stissiga av det), en insändarsida (Person har besökt Transylvanien och berättar lite om hur läskigt det är där) samt en lättsam, avslutande spalt på sista sidan. Fast här är det inte Anna Book och fyra vanlisar som berättar om vem de vill pussa i påsk. Spalten heter istället ”Strange deaths” och är en munter sammanställning av olika människor runt om i världen som förolyckats på ett festligt sätt sedan förra numret.

Sååå det var ett tips jag hade för den som tycker det låter kul med sånt.