Bloggen ska flytta! I dagarna ska det komma ett kontrakt där det står formulerat exakt hur dåligt betalt det blir och jag ska skriva på. Tror inte det ska så långt tid innan allt är klart.

Jag kan ännu inte avslöja vart flytten går, men kan väl säga som så att ingen av er kommer vrida huvudet ur led och falla död till marken av chock.

Förra veckan fick en kolumn i Gp mycket uppmärksamhet. Förmodligen för att den handlar om en vuxen kvinna i Gävle som är så dålig på att laga mat att det slutar med att hon äter bara snabbmakaroner till middag. Kvinnan skyller sen fräckt sin misslyckade middag på samhället.

Äventyret börjar med att hon går in i en butik. Där passerar hon olika typer av kött och grönsaker, men inget av detta vet hon hur man lagar till. Stora förpackningar med linser nämns också. Jag blir nyfiken på affären. Hur skralt var det på hyllorna egentligen? Fanns det ingen ost som kunde piffa upp makaronerna en aning? Inte ens ketchup? Det här låter som en butik i Sovjetunionen. 

Ett tips från mig som går att ta till innan man blir så hungrig att man börjar tycka att invandrarna fördärvat ens middag är att googla de ingredienser som man har framför sig och lägga till Jamie Oliver, för den jäveln har gjort något riktigt gott av precis allt man kan tänka sig.

PS. Jag kom inte sist i bilförartävlingen. Fiende 1 blev sämst. Fiende 2 klarade sig överraskande bra. DS.

I morgon åker jag till Skåne för att träffa mina barndomskompisar och som aktivitet i år har vi bokat en körskolelärare som ska utse den sämsta bilföraren. Hon anländer med en för oss okänd, manuellt växlad körskolebil och efter att vi alla kört en runda tillsammans med henne ska hon få kora den allra sämsta av oss. Förloraren ska sedan mobbas livet ut.

Vi är sex deltagare. Tre av dessa kan troligen känna sig ganska lugna. De besitter grundläggande motoriska färdigheter och är på det hela taget någorlunda fungerande mansfigurer. De sågar ved ibland, lägger sitt eget parkettgolv nästan slätt och kan eventuellt spatsera runt en stund på en brädgård utan att det ser konstigt ut. De bör klara detta hyfsat.

Sedan är det jag och mina två huvudfiender. Vi tog alla tre körkort efter 30 och ingen av oss inger förtroende när det kommer till praktiska färdigheter. Vi ringer gärna hantverkare om en tavla ska hängas upp och skulle dö blixtsnabbt i händelse av en zombiekatastrof. Men jag tror ändå jag har goda chanser att ro hem det här. 

Fiende 1 kör bara bil i Skåne och har erkänt dålig självbehärskning. Med lite tur begår han ett snabbt misstag, hamnar i en skamspiral där det ena leder till det andra och vips så har han kört in i en brevlåda. Jag skulle bli MYCKET förvånad om han fickparkerat en enda gång de senaste tio åren.

Fiende 2 är ännu svagare. Så klumpig att han i princip inte kan gå rakt. Dessutom har han bott i London i tjugo år och är alltså van vid vänstertrafik. Folk som åkt med honom har berättat att han konstant ligger 10 km under tillåten hastighet och han är så tankspridd att han mycket väl skulle kunna köra 20 mil med blinkers på, motorhuven uppe och en död kungspudel släpandes efter bilen i sitt koppel. 

Om jag bara håller mig i skinnet och inte kör så där aggressivt som man måste göra här för att inte bli avprejad från Centralbron av en morgonsur busschaufför bör jag klara mig. Jag måste klara mig.

Den allra bästa grejen med att vara frilansare är att slippa de horder av imbecilla mail som alla kontor lider av. Först när skiten försvinner ur ens liv fattar man fullt ut vidden av plågan. 

Ingenting i hela världen har gett mig så mycket onödig stress som mail. Jag har i perioder känt ren panik av den där röda bubblan över ikonen och kanske max ett av tjugo av mail har totalt sett ens varit värt att läsa. Övriga nitton har i princip varit spam.

En gång på en byrå försökte jag sätta upp regler för mig själv och helt stänga av mailen efter kl 18 och på helgen. Pratade vitt och brett om detta för att få andra att haka på, men blev snart tillsagd av högre makter att det var demoraliserande för verksamheten. Så här i efterhand känns det ju helt obegripligt. Nu får jag kanske fem små mail om dagen. Alla fem i regel läsvärda.

Den dåliga grejen är att jag tydligen är mer lutherskt präglad än jag kunde ana. Hela planen med frilansandet är att jobba rejält när jag jobbar och ha det mysigt när jag är ledig. Jag har sett framför mig en flytande tillvaro där det inte spelar någon roll om det är söndag eller måndag, ibland är det jobb, ibland inte. Men det har visat sig att jag ännu är så präglad på det gamla veckotänket att en ledig måndag inte blir fullt så söndags-mysig som den borde. Jag springer runt och dör i Apex Legends och tar tupplur såklart, men med en underton av skam. På söndagen känner jag mig ledig och ångestfri. På måndagen som en parasit i samhällets tunntarm. Denna idioti måste jag på något sätt lösa.

Bland alla de hundratusentals människor på landsbygden som irriterande nog engagerat sig mot något så självklart som höjningar av bensinpriset, finns det säkert en hel del som verkligen inte har råd med vare sig dyrare bensin eller elbil. Men det finns nog en och annan också som absolut har råd, men som mest vant sig vid att grejer brukar vara skitbilliga på landet. Kanske några av dem till exempel köpt sin villa för en näve blandade småmynt och en klapp på axeln. Just de här människorna kan förneka klimatförändringarna bäst de vill, men de kommer aldrig kunna tysta ner det obestridliga faktum att jag en gång betalat 69 kronor för en mango på Urban Deli.

En grej som blev dum i mitt liv är att jag gifte mig med en person som inte tycker jag är speciellt rolig. Av alla jag känner är just Osvald den som skrattar allra minst åt mina skämt. Det här stod klart från första början. En kväll innan vi blivit ihop träffades vi på en fest och jag stod och kämpade med en festlig anekdot som skulle få henne att skratta och därmed vilja ligga med mig. Men det gjorde hon inte. Så jag drog på mer och mer. Gjorde röster och viftade med armarna. Hon glodde som ett lik gör på sin obducent. Den som dock skrattade så hon tjöt var hennes kompis Jossan som stod bredvid. Men hon skrattade inte heller åt den skickligt presenterade anekdoten, utan åt att hon förstod vad jag höll på med och visste hur tröstlöst det var. 

Under årens lopp har jag lagt mycket tid och kraft på att hitta material som funkar. Otippat nog är det som har störst chans att få ett litet fniss, riktigt plumpa skämt, helt utan finess. Typexempel: 

Osvald: Var är mina nycklar?

Jag: Har du kollat i vaginan?

Så nu blir det mest sånt toppmaterial hemmavid.

Ingenting får mig att känna mig mer som att jag lajvar mina föräldrars generation som när man tittar varandra i ögonen efter att ha skålat. Så nu lägger jag av med det. Framöver när jag skålar kommer jag skåla, dricka och sedan omedelbart ta en tugga och babbla vidare som att ingenting hänt. 

Naturligtvis kommer det här endast leda till att fler människor tycker att jag är en osofistikerad idiot, men det får det vara värt. Jag orkar inte mer. Och inte bara för att jag skäms för min egen inblandning i charaden utan för att ni andra också ser urlöjliga ut. Sitta där och stirra in i varandras ögon helt tysta som att vi har en ond komplott i samförstånd. 

Det kan aldrig bli en förändring om ingen börjar. Jag får ta en för laget här. Men en dag kommer någon kunna berätta för mina barn att deras far kanske gjorde dem besvikna på många sätt, men han glodde i alla fall inte folk i ögonen som en skurk i Falcon Crest när han skålade.

Ganska många krönikor inleds med meningen ”Vi måste prata om…” och så handlar det om någon grupp det är synd om. Hittills har jag inte läst någon sådan text om stuntmän vilket är rätt konstigt. Tre argument: 

1.  De är fett mobbade.

Att vara stuntman är filmvärldens motsvarighet till skolgårdens ”Du får vara kompis med oss om du äter 10 daggmaskar”. Fast mycket värre. För att få hänga med de tuffa filmkompisarna måste du nämligen tända eld på dig själv och köra en bil nerför ett stup. Ändå är det ingen som hamnar hos rektorn för ett allvarligt samtal om hur man uppför sig.

2.  De går sönder och dör.

Rätt ofta läser man om någon stuntman som tvingades amputera en arm, fick hela fejset bortsmält eller rent av dog efter en scen. Jaja, tänker vi. Så kan det gå när inte haspen är på. 

3.  Någon annan får kredden. 

Det här är nästan det värsta. Du kastar dig utför fem våningar, ner genom en glasruta och landar i en grop med kokande lava. Sen när du kravlat dig upp ur gropen, då klipps det till närbild på Ben Affleck eller någon annan sillmjölke som suttit och druckit spirulina i sin trailer medan du riskerade liv och lem. Och varför klipps Ben Affleck in? Jo för han är snyggare än du och hans lyxiga ansikte kan man ju inte riskera i lavagropen. Ditt gristryne däremot, det kan vi både ha och mista. Sen haltar du hem med en liten, liten lönecheck medan Ben fick 100 miljoner för ditt jobb. Sicken  rövdeal.

PS. Blev för jobbigt att skriva stuntmän/stuntkvinnor överallt. Vänligen ha överseende. DS.

Ett problem med sexbrott verkar vara att det är svårt för polis och jurister att reda ut vad som egentligen hände. Min hittepå-startup Skinkfilmsbunkern löser detta smidigt. Affärsidén är att en kamera hängs upp i bostadens tak, i samtliga rum som den brunstiga bostadsinnehavaren kan tänkas vilja ha sex i. Kameran har tränats i att känna igen sex så att den börjar rulla automatiskt så fort showen drar igång.

Det fiffiga är att det filmade materialet sedan packas ihop till något hopplöst format och skickas krypterat till en server djupt ner i Morias gruvor. Ingen kan titta på det. Ingen av knulleristerna och ingen på företaget. Enda sättet för någon att få titta på filmen är om en domare beslutar det i samband med en rättegång. Då får en tekniker på något krångligt manuellt vis låsa upp filmen för ändamålet. Alla filmer som inte begärts ut förstörs automatiskt efter ett visst antal år.

Om detta fanns tror jag det hade känts konstigt i typ ett par månader men snart skaffats av typ alla som gillar att ligga med löst folk emellanåt. Såväl den som är rädd för att bli utsatt för övergrepp och den som är rädd för att falskt anklagas för ett. Kameran kan säljas på Kjell & Co för 995 kronor. Montering och batterier ingår ej. 

Skinkfilmsbunkern – När du är sugen på en bunker för skinkfilmer.

Nu har jag spelat en hel del timmar Apex Legends och är fortfarande kass. Lyckas nästan aldrig döda någon. Har jämt fel vapen uppe. Skjuter åt helvete. Ofta känner jag mig som en back urdruckna öl mina lagkamrater tvingas släpa runt på tills den äntligen skjuts sönder och kan kastas i en buske.

Jag kan inte förlika mig med detta. Apex Legends är en aktiv satsning från min sida. Jag sket i Fortnite för att jag var för sen. Folk hade spelat så länge när jag började bli intresserad att jag aldrig skulle komma ikapp. Apex Legends däremot, här var jag snabb. Och blev ändå en ölback.

Betänk också att jag i grunden begriper mig på på TV-spel. Antagligen ramlar det in en helt ny förälder-konsument då och då som glatt spatserat hem från Webhallen med sitt livs första Playstation. Den stackaren kan lika gärna spela med kontrollen i rumpan och en hink över huvudet, så kört är det.

Snälla EA, börja med speciella senior-servrar för oss som har jobb och familj och inte kan spela tusen timmar i veckan. Världen behöver korpen-servrar.