För att det inte ska bli att jag endast läser böcker från Science-fiction bokhandeln har jag länge jobbat med ett varannan-upplägg. Jag läser först en riktig, av morgonpressen respekterad bok och får sedan belöna mig själv med en från Science fiction-bokhandeln. Men efter att Jonathan Franzens oändliga Freedom nästan sövt mig till döds har det nu blivit två år i princip helt utan riktiga böcker.

Men den är knepig, den där Science fiction-bokhandeln. De sämsta böckerna personalen har mage att saluföra därinne är verkligen usla på ett sätt som vanliga bokhandlare inte ens kan föreställa sig.

En av dessa styggelser är The Return av Bentley Little. En jättejättedålig bok som under falsk flagg påstår sig tillhöra genren “skräck”, istället för det korrekta “röv”. Jag slutade läsa när gamla indiangrejer (stenar, pilar och dylikt krimskrams) fick liv och på ett helt oläskigt vis hoppade ut från ett museum på ett långt led genom staden. Några andra grejer jag finner intressant med The Return:

Jag fick den rekommenderad av personalen. En riktig människa har alltså läst hela The Return och gillat den så mycket att hen nu går runt, livs levande och tipsar andra.

Jag köpte boken. Detta trots att hens första tips, som jag närmast förolämpad tackade nej till, beskrevs som “Jurassic park, fast med skaldjur”.

Det skrivs inga skräckböcker överhuvudtaget utan ett citat på omslaget där Stephen King hävdar att just precis den här boken är den läskigaste han läst. Den jäveln hyllar allt. Antingen är Stephen King exceptionellt lättskrämd för att vara en skräckförfattare i sextioårsåldern eller bara det girigaste svinet någonsin. Har du bara en femhundring till övers blir Stephen gladeligen livrädd för Totte badar.