I helgen var jag på ett slott på en så kallad slottsweekend. Ett sånt där slott som mer är som ett stort hus men som tydligen är ett slott ändå. På slottet kunde man göra olika grejer, mestadels olika varianter av ätande och sittande. Lyckligtvis råkar jag vara stormförtjust i både ätande och sittande och passade således utmärkt in i slottsmiljön. Under helgen bjöds det också på tillfälle att delta i stormningen av en stor kakbuffé och det blev ett ordentligt råkurr som jag tror vi alla uppskattade.

Allt var också väldigt snyggt inrett. Någon med känsla hade brytt sig och kämpat för att det skulle se trevligt ut. Överallt stod små obekväma soffgrupper, gobelänger, tjänare och dylikt man kan begära av ett slott. Men så råkade jag kika in i konferensrummet och mitt hjärta fylldes med ens av suckar. Det såg ut som vanligt. Standardiserat tjänstemannakonferensrum av typen bas.

Jag har varit och gjort minsta möjliga på massor med konferens-hotell. Allting annat på hotellet skiljer sig avsevärt beroende på om det är ett lyxigt hotell, ett trist hotell eller ett grishotell. Men inte konferensrummen. Hur mycket ni än betalar för att sitta en eftermiddag tillsammans med kund och workshopa er fram till vem som är vilket djur på savannen, så är det samma uppställning som gäller. Ljust träbord och för många ljusa stolar. Blädderblock, hårt godis och en sån där tjock list med en massa elutag. Billigaste möjliga tavlor eller inga alls. Alla får varsitt sladdrigt block med logga och varsin sladdrig tryckblyertspenna med logga. Glädje ingår ej. Konferensrummet är utan tvekan Sveriges minst älskade rum, väntrummet inkluderat. Vi behöver ett TV-format med en arg (eller glad?!) konferensrumsnickare som åker runt och röjer upp i det här.

Och som vanligt när jag har en svajig TV-idé vänder jag mig nu direkt till trean.