Snart har jag läst både Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar (Har typ en tredjedel kvar av den senare) och kan inte göra annat än att tilldela Lena Anderssons hantering av text högsta möjliga betyg. För det är sannerligen inte den rafflande handlingen som gör att jag läser vidare.

Jag kan bara beklaga att Lena Andersson väljer att slösa bort sin anmärkningsvärda skicklighet på så stjärtigt grundmaterial. Visst, en bok om obesvarad kärlek till en kulturintresserad herre är det väl inget fel att skriva, sånt kan hända, men två? Fanns det verkligen så mycket mer att säga efter den första boken att det motiverade framställandet av en exakt likadan bok till? Lena Andersson själv kanske ser stora skillnader mellan Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, men i mina ögon är de inte mer olika än Polisskolan 7 och 8. (Jag har som sagt inte läst klart hela Utan personligt ansvar än. Det kan fortfarande komma en häpnadsväckande plot-twist där Ester Nilsson styckar Olof med en fruktkniv och säljer hans organ till den albanska maffian, men jag utgår från att det tuffar på lite mer som vanligt. En promenad runt Kungsholmen här, ett undanglidande sms från Olof där)

Tänk vad bra det skulle bli om Lena Andersson härnäst skrev om något som är spännande nog att matcha hennes språk. Varför inte laser? Alla gillar laser. Det behöver naturligtvis inte bli något med laser, men jag kan på rak arm inte komma på ett enda hållbart argument för att det inte skulle bli det. Men vad som helst annat än Ester Nilssons frasiga kärleksliv går alltså bra.