Av alla beteenden som återfinns på sociala medier så är det ett som placerar sig längre bort från min surmulna människotyp än alla andra: att skriva typ “Är sugen på att gå ut ikväll. Någon som vill hänga på?” Vilket enastående mod. För jag utgår ifrån att även dessa levnadsglada muntergökar sitter på ett antal Facebook-vänner som de inte på några villkor vill träffa igen någonsin. Blotta tanken på att spendera en kväll tillsammans med den sämsta procenten av alla kontakter jag skrapat ihop genom åren fyller i alla fall mig med blodisande fasa.

Men beteendet är beundransvärt. Det indikerar att man är en person som bestämt sig för att attackera livet med ett fryntligt leende: “Det värsta som kan hända är att jag ägnar en kväll åt att lära känna någon jag tidigare varit skeptisk mot. På så sätt kan jag växa som människa/honingsätande gul sagobjörn och få en ny riktig vän”.

Betydligt trevligare än att utgå från att det snabbt ska trilla in jakande svar från en hysterisk mediasäljare jag träffat i ett enda möte, vice ordföranden från en gammal brf och en handfull ärkefiender och allmänna rötägg som gaddat ihop sig för att med förenad ondska verkligen psyka skiten ur mig en kväll. Betänk den bakomliggande hybrisen här. Jag inbillar mig att personer jag inte ens vill träffa en kort stund, i sin tur älskar mig så huvudlöst att de på studs ställer in alla planer för att få hänga med underbara, älskvärda, charmerande mig. Jag borde skämmas.

Nån gång har jag funderat på att skriva något i stil med “Är vid Odenplan i fyrtiofem minuter, någon som vill ta en kaffe?”, men fegat ur. Hade nog inte ens vågat skriva “Kör längs E4 söder om Nyköping. Någon som vill tuta vid eventuellt möte i en relativ hastighet av 250 km/h?” Fast nu är det nåt som bubblar i mig. Snart smäller det kanske. Inte idag och inte i morgon, men möjligen en helt annan dag. Snart ska jag, eventuellt, bli en aningens gnutta lite mer öppensinnad människa.