När jag nu skapat ett eget propagandamaskineri i form av en blogg som till stor del går ut på att övriga världen har fel, är det knappast lönt att längre förneka det självklara: Jag är en besserwisser. Men jag står inte ensam. Mina bästa vänner är besserwissers, mina föräldrar är besserwissers (i synnerhet min pappa, vi återkommer till honom i del 2 längre fram i höst) mina syskon är besserwissers. Vi får alla mycket skit för detta. En del skit ska vi tveklöst ha, men lite kärlek också. Det finns en diskret skönhet att upptäcka hos besserwissern. Tror jag. Jag vet naturligtvis inte. Vem är väl jag att etc etc.

Skojar bara. Det finns exakt två typer av besserwissers. Typ 1 är mild, typ 2 är grav.

Typ 1. Den nyfikna besserwissern (DNB)

DNBs livsmål är föga överraskande att så ofta det bara går vara den i rummet som har mest rätt. Men det få känner till är att hen älskar att ha fel nästan lika mycket. Själva drivkraften bakom DNBs beteende är nämligen ofta nyfikenhet. DNB grubblar mycket och irriterar sig lätt på folk som har helt tvärsäkra svar på allting, för hen är själv av uppfattningen att det är ytterst få frågor som funkar så.

Det är av den här anledningen DNBs ofta har den provocerande förmågan att bli vänsterpartister bland moderater, och moderater bland vänsterpartister. För att få veta om dessa tvärsäkra moderater och vänsterpartister har några nya avgörande argument, eller om det bara är det gamla vanliga automatiserade partisvamlet som sprutar fram ur truten. DNBn vill alltså bli överbevisad! Om man vill vara snäll kan man säga att det är för att hen vill växa som människa. Om man vill vara en aning beskare kan man istället säga att det är för att det gör DNBn till en än mäktigare besserwisser. För det allra mysigaste en DNB vet i hela världen är ändå att träffa en annan högfärdig besserwisser med sämre faktaunderlag och sedan detronisera denna värdelösa krake inför en helst berusad publik.

En intressant parentes är att många DNBs tycker om att presentera subjektiva saker som objektiva. “Val Kilmer är den sämsta Batman” istället för att säga “Jag tycker Val Kilmer är den sämsta Batman”. Jag gör så själv och har inga planer på att sluta. Så gott som alla samtal blir roligare av den typen av vettlösa påståenden. En intressant parentes i den intressanta parentesen är att George Clooney är den sämsta Batman-skådisen och Val Kilmer bara näst sämst. Men allt detta kan snart komma att förändras nu när Ben Affleck är på väg in i leken.

Typ 2. Den allvetande besserwissern. (DAB)

Nu är det inte lika lättsamt längre. DAB är på många sätt en ren dåre som helt slutat ta in ny information. Allting som inte existerar i DABs huvud betraktas som felaktigt eller irrelevant. Med viss rätt, ska sägas. En DAB är i regel en DNB som haft rätt för många gånger för sitt eget bästa och tillåtits expandera till en ohygglig besserwissisk supernova. För att göra det extra knepigt är DABs också offer för sin egen variant av den berömda Hipsterparadoxen, det vill säga att få i gruppen själva inser att de tillhör gruppen. Två DABs kan inte ha ett fungerande samtal utöver standardiserade artighetsfraser. Allt annat slutar med att de antingen bråkar eller genomför varsin högljudd parallell monolog. Enda sättet för flera DABs att umgås är att det sitter med en tredje, mer undergiven part vars roll det blir att nicka och lyssna imponerat på DABsen, som kan turas om att lära den gemensamma lärljungen allt om hur världen egentligen är beskaffad. Nu känner jag ingen av dem, men gissar att vi någonstans i det här resonemanget hittar det avgörande skälet till att Jan Guillou och GW fick sluta umgås.