Efter en tid på Café är jag alltså tillbaka här. Uppbrottet var inte särskilt dramatiskt. De gav en vänlig vink om att jag kanske skulle utveckla bloggen på nåt sätt för att få fler läsare. Ett på alla vis klokt inspel från en arbetsgivande plattform som folk ska försörja sig på. Tyvärr är jag fullständigt rabiat när det kommer till krav för den här bloggen. Minsta lilla pyttiga tanke på utveckling får det att kännas som ett extrajobb och nåt sånt vill jag sannerligen inte ha. Mansbarnet är min motsvarighet till att ha en svulstig tågbana i garaget och då vill man inte att nån ska komma och ha åsikter om den lilla tågstationen eller stinshytten man just satt dit, även om det bara handlar om att flytta den en centimeter närmare rälsen.

Nog om min konstnärliga högfärdighet och över till ett tips för bajsande män: Om man har bajsat på jobbet eller en restaurang och inte vill få den rättmätiga skulden för eventuell odör, då kan man fälla upp ringen på vägen ut så att alla tror man har kissat och att odören är en tidigare besökares fel. Det här kan ingen ta ifrån oss.