Ibland händer det att man är med sitt svingulliga barn på tunnelbanan och barnet är på gott humör. Det sitter i sin barnvagn och söker kontakt med medpassagerare. Den passagerare som då svarar på ett vettigt sätt och ler mot barnet och vinkar lite älskar jag där och då och den som inte gör det önskar jag en omedelbar gallsten. Men jag minns också att jag själv inte riktigt vågade le och vinka innan jag själv fick barn. Att jag typ tittade bort istället. Anledningen är så sjukt deppig: Jag var rädd att föräldrarna skulle tro att jag var pedofil och bli rädda för mig.

Att inte vara helt säker på att samhället är okej med att man vinkar till en glad unge. Då vet man att ens kön gjort en del skit genom åren.