Efter att ha skrivit inlägget om visuellt mysig print har jag tänkt mer på vilken reklam som jag är extra benägen att halka dit på.

Gratisprover.

90% av det jag smakar i en butik köper jag. Det behöver inte ens vara särskilt gott, för när jag väl smakat känns det som att jag står i skuld och måste handla för att inte vara ett otacksamt svin. För hudvårdsprodukter är den här siffran kanske 65% och jag har provkört totalt två bilar och köpt en av dessa. Inuti mig finns alltså troligen mycket outnyttjad potential för företag att exploatera.

Reklam som handlar om att vara en unik individ som går sin egen väg.

En ny massproducerad produkt från ett gigantiskt företag känns ofta som precis det jag behöver för att omvärlden ska förstå hur extra speciell jag är. Bonuseffekt om något är på franska.

Reklam jag själv gjort.

Nånstans på vägen börjar jag alltid tro på mina egna jobb. “Lystring familjen! Från och med idag är vårt hem välsignat med ett unikt el-avtal som utmanar alla fördomar ni haft om vad ett el-avtal kan vara”

Ätbar reklam.

Ingenting får så stor effekt på vårt reklambyrå-kontor som när det anländer ett överdådigt påskägg med godis. Vi samlas runt det, pressar ner våra svällande ansikten i härligheten och mumlar tacksamheter gentemot avsändaren mellan tuggorna. Varje gång jag själv hittar på ett DR frågar jag mig själv om idén vi har är bättre än att bara lägga budgeten på något sockrigt och skicka det istället. Ofta är den inte det.