I hela mitt liv har jag varit ett stort fan av alla sorters djur. I teorin. Jag har slukat naturfilmer, adopterat orangutanger och hållit på, men jag har aldrig velat klappa dem, lyfta dem eller på något annat sätt interagera med ett djur överhuvudtaget.  Det har räckt fint med att veta att det finns djur och att de har det gött någonstans där jag slipper vara. Men nåt skit är på gång i själen, det finns flera symptom:

Mitt intresse för att äga en hund är på 3%. Det låter kanske inte så mycket, men för ett halvår sedan var det 0% och nu är det redan lika stort som kristdemokraterna.

När det kommer små hundar till jobbet händer det att jag rör vid dem. Inte direkt klappar, men definitivt en vänlig rörelse.

Jag drömmer om att åka till ett barnhem för föräldralösa orangutanger för att gosa med dem. En tydlig upptrappning från tidigare autogiro-lösning.

Troligen är det barnens fel. Kanske är jag nu för evigt så emotionellt uppmjukad att jag framöver alltid kommer behöva ha nåt ynkligt att ta hand om för att känna mig som en hel människa. Till exempel en hund. Som behöver rastas, kastreras, avlusas, badas och på olika sätt vara en käpp i hjulet för ett vettigt liv. Detta är illa.

Övriga intressesiffror: Undulat, 2%, katt 1%, marsvin/hamster 0%, kanin, 0%, insekt/orm/spindel minus en miljon %, akvarium 25%, men det sista är väl mer en inredningsgrej än riktiga djur.