Idag har vi klippt vår ett och ett halvt-åriga son. Jag tror alla inblandade ställer sig bakom att det var en dålig familjeupplevelse. I hushållet finns två personer som är betrodda med sax. Den ena är jag och den andra är R. Våra kampstilar är varandras motsatser. Jag föredrar att jobba snabbt. Blietzkrieg. Korta radikala barnfrisyrer produceras på mycket kort tid. Hårblock på 3 X 3 cm försvinner i ett enda klipp.

R är av naturen sinnessjukt noggrann och vill helst inte klippa gossen alls. Hela hennes släkt verkar har någon pervers förkärlek för ofriserade barn. Så när hon klipper tar det minst en timme och sen har ingenting hänt. Stackaren har fortfarande inte ens fri sikt genom luggen. Det är en dum och meningslös process som alla förlorar på.

Men idag fick jag förtroende att starta och gick på attack direkt. Efter 30 sekunder var halva huvudet avklarat. Såg kanon ut. R skrek: “Han ser ut som en idiot!” “Vi kommer få skämmas!” Ja det kanske vi kommer göra, vrålade jag tillbaka, men det händer i alla fall något! Snart tvingades saxen hur mina händer. R jobbar i skrivande stund för att “rädda” frisyren. Men segern är redan min. Barnet är tydligt klippt. Han har mer än ledsyn. Och är naturligtvis mycket gullig.