Helgen bjöd på något av en perfekt storm i föräldrasammanhang. R bortrest, så jag var hemma ensam med två barn i tre dagar och A, den yngsta, kombinerade hög feber med svår trotsålder/ondska. Särskilt jobbigt då han gravt överskattar sin talförmåga. Han pratar hela tiden men det mesta är rena rappakaljan.

-Flö. Flö. Flö.

-Mjölk? Menar du mjölk? Vill du dricka mjölk.

-Flö! Flö! Flö!

-Vatten? Yoghurt? Det var inte mjölk eller?

-FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!

-JA MEN VAD FAN! MAJS? OLIVER? GRÖT? FROST? BABBLARNA? MJÖLK? DU MÅSTE MENA MJÖLK!

Efter en sån här helg sväller min respekt för varannan vecka-föräldrar. En vecka av sorglig abstinens som följs av självaste helvetet. Att ratta två barn är nog egentligen mer ett tremannajobb. En gubbe per barn och en i en mer fri roll som handlar, lagar mat och upprätthåller allmän ordning. Att en stackare ska klara allt är bara löjligt. Det känns som att vara kapten på ett flygplan fast man även är ansvarig för att rassla runt med groggvagnen i mittgången och sen snabbt som fan kuta ut efter landning och börja lasta av väskor medan alla passagerarna gråter och skriker åt en: FLÖÖÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖÖÖÖ!