Att sitta och tänka på hur ens barn består av hälften en själv och hälften ens partner kan vara mysigt. “Vilka härliga små individer vi mixat ihop”, kan man säga till varandra och bli varm i hjärtat. ”Det där är från dig och det är från mig.” Mys mys.

Men sen kanske man kommer på att man lika gärna kan beskriva barnen som 25% av sina mor- och farföräldrar. Visst känns det genast mer svajigt? Är en gen-häxblandning av de fyra stollarnas mest urspårade personlighetsdrag verkligen ett vettigt recept på en ny människa?