Någonting har hänt i Stockholms cykeltrafik. Kanske är det så enkelt att sommarens utbredda klimatångest resulterat i många fler cyklister och det är väl bra, men oavsett så är stämningen mer aggressiv. Allmän skräck präglar resan.

En del av lösningen är att vi måste sluta betrakta cyklister som snabba fotgängare. Fotgängare får svänga spontant och ändra hastighet efter humör. Det accepteras för att den värsta skada en fotgängare kan åsamka är en tramp på foten. Retligt, absolut, men långt ifrån den mångåriga rehabträning med de där förnedrande gummibanden som en cykelolycka lätt resulterar i.

Cyklister är snarare små bilar. Alltså ska du inte göra något på en cykel som du inte hade gjort i en Fiat 500 med lilla motorn. Köra om i 80% av maxhastighet med en centimeter till godo till närmaste granne? Nej. Applicera lypsyl med ena handen och försöka putsa glasögonen med den andra? Nej. Skriva ett onödigt långt, svavelosande sms till en lömsk fastighetsmäklare? Kanske, vi är alla människor.

Men det viktigaste för att få bukt med cyklisterna är att vi som kollektiv måste kliva fram och börja mobba dem på samma sätt som vi gör med bilister. När en bilist agerar fel börjar vi genast tuta, vifta och kasta fruktansvärda glåpord efter förövaren. Även patologiskt strykrädda som jag vågar haka på, då jag vet att alla är med mig och att jag bara blir en liten ilsken enhet som döljs i den rasande mobbens väldighet. Låt oss börja mobba cyklisterna redan idag.