I helgen var jag i San Sebastian och åt upp allt inom synhåll tillsammans med Ted. (Jag har två nära vänner som heter Ted. Den ena jobbar som AD, så låt oss för enkelhets skull kalla honom AD-Ted framöver. Den andre Ted har något sorts high flying-jobb där han håller på med finansiering av start ups, så låt oss för elakhets skull kalla honom IT-Ted. Det var IT-Ted som var med på resan)

Vi hade det mycket bra, jag och IT-Ted. Ena dagen åt vi en biff stor som en Xbox. Nästa åt vi en lime fylld med anklever, som en del av en ganska konditionskrävande tretimmars-lunch. Men jag fick mitt straff nästan direkt.

Hela anledningen till att jag åkte var att R var på någon sorts resa förra året. Då var jag hemma och slet med barnen och San Sebastian var min kompensation. Tyvärr minns jag inte alls vad det var R gjorde för något och hon påstår helt fräckt att jag hittat på alltihop. Men jag har inte fel. Hon var på en resa och jag tror hon vet det och mörkar.

Blixtsnabbt bokade R en egen kompensations-resa. Igår åkte hon till Budapest med två kompisar. Inte ens en vecka kunde hon vänta. Än en gång blir jag exploaterad för att R minns alla sekunder hon någonsin upplevt medan mina egna samlade minnen ryms på en VHS-kassett. Och det finns fler offer här. Till skillnad från IT-Ted har Rs sällskap en massa barn. Så nu har de stackars fäderna till alla dessa illbattingar ensam-ansvar hela helgen och sitter på blåsiga lekplatser och svär förbannelser över mig. Utan ens den minsta lilla ankleverfyllda lime att trösta sig med.