Så R köpte ett fint matbord på internet. Det såldes av en antikhandel i Skåne och levererades med bil några veckor senare. Planen var att lyfta upp bordet med kran till lägenheten, då det var för stort för hissen. Lite struligt kanske, men ännu kändes inget hopplöst.

Så kom då bordet. Direkt kände jag att det var fara å färde. En riktig jävla best till bord var det. Idiot-tjockt trä och en marmorskiva på fyra miljoner kilo. Det var nu upp till mig och killen med bilen att bära det två våningar ner i garaget och in i källarförrådet.

Bara att få ut åbäket ur bilen tvingade fram en deciliter svett. Jag frågade killen hur fan de hade fått upp det i bilen. Han svarade att han och hans tjej hade lyft det. Jaha, jaså, ja säger du det, sa jag.

Sen började vi bära en pyttebit i taget. Fingrarna vrålade av ångest. Kroppen knakade och knastrade. Under varje paus frustade vi tillsammans fram otänkbara könsord och stönade djupt. Alldeles nyss satt jag i soffan och spelade Star Wars i frid och nu kändes det som att livet var förstört. Efter en halvtimme av fullkomlig panik stod bordet äntligen i källarförrådet och vi var två brutna män som ragglade upp till marknivå. Mitt arbete var över, men han hade en hel bil full med grejer att leverera. Jag ville omfamna honom som min broder men det kändes fånigt så jag fegade ur.

Väl upp i lägenheten ignorerade jag Rs alla frågor och gick raka vägen till toaletten. Där satte jag mig och verkligen attack-bajsade i tjugo minuter. Kroppen hade reagerat som att kriget brutit ut. ”Töm allt! Släng all barlast överbord!” Sen åkte de genomsvettiga kläderna i tvätten och jag somnade på en minut. Ett par dagar senare hade jag nackspärr.

I går morse var det så dags för kranen. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer lyfta bordet, så en flyttfirma hade anlitats för kånkandet upp till gatan. Flyttgubbarna var en halvtimme sena men i min stora godhet har jag bestämt mig för att inte avslöja firmans namn. Kranbilen stod och tickade pengar. När flyttgubbarna väl stod på plats i källaren och stirrade på bordet konstaterade de snabbt att de inte orkade lyfta det och smet med svansen mellan benen. Jag föreslog att jag och krangubben skulle hugga i men han skyllde klokt nog på dålig rygg. Så kranbilen åkte och lämnade efter sig en faktura som enda minne av händelsen. Bordet står kvar i källaren. Jag och R är vilsna. Detta satans bord är mästarprovet. Det är vårt öde och det ska fan upp i lägenheten om det så ska kosta oss äktenskapet, förståndet och våra liv.