Linda Nordlund på Expressen har skrivit om hur hemskt det kommer bli att ta över efter Björklund. Hon beskriver det som ett kamikaze-uppdrag i och med de dalande opinionssiffrorna. Jag tycker hon har fullständigt fel. Linda Nordlund underskattar kraften i lågt ställda förväntningar.

Den som drar störst nytta av kraften i lågt ställda förväntningar är Kungen. Han är sensei i detta. När Kungen håller ett tal någonstans och den kungliga munnen lyckas prata mestadels riktiga ord och sammanhängande meningar hyllas han dagen efter. Kungen behöver prestera vända-blad-dåligt för att få negativa reaktioner. Så länge han bara har ett papper att läsa ifrån så är det garanterat beröm som gäller för Kungen. Liberalernas nya partiledare kommer hamna i en liknande guldsits. 

Om det går dåligt för den nya partiledaren kommer Björklund ändå få skulden för allt. Helt omöjligt att reda ut den skada han ställt till med under alla år, kommer diverse krönikörer konstatera. Oj vad svårt och hej och hå. Stackars den nya partiledaren som kämpar så med dåligt underlag. Vilken hjälte.

Om det går pyttelite bra kommer det omedelbart att pratas om ”Svensson-effekten” eller vad det nu blir för efternamn. Vilket geni den nya partiledaren är som vände det sjunkande skeppet. Hurra, hurra. Återigen en hjälte.

Om det går riktigt bra (i Liberalernas värld alltså), typ att de klättrar upp flera procent i opinionen, ja då kommer det plötsligt bli läge att hitta på ett nytt namn i stil med Leijonkungen, som Lars Leijonborg fick utan att kanske riktigt ha täckning för det. En sån hjälte. Tack gode gud för att du finns.

Så mitt råd till alla som har minsta chans, kasta er över det här jobbet. Så länge ni bara inte dränker kattungar i nästa debatt så har ni några riktigt fina år framför er. Om ni inte hittar någon så så kan jag tänka mig att ta det.