Det sämsta med min fru.
En grej som blev dum i mitt liv är att jag gifte mig med en person som inte tycker jag är speciellt rolig. Av alla jag känner är just Osvald den som skrattar allra minst åt mina skämt. Det här stod klart från första början. En kväll innan vi blivit ihop träffades vi på en fest och jag stod och kämpade med en festlig anekdot som skulle få henne att skratta och därmed vilja ligga med mig. Men det gjorde hon inte. Så jag drog på mer och mer. Gjorde röster och viftade med armarna. Hon glodde som ett lik gör på sin obducent. Den som dock skrattade så hon tjöt var hennes kompis Jossan som stod bredvid. Men hon skrattade inte heller åt den skickligt presenterade anekdoten, utan åt att hon förstod vad jag höll på med och visste hur tröstlöst det var.
Under årens lopp har jag lagt mycket tid och kraft på att hitta material som funkar. Otippat nog är det som har störst chans att få ett litet fniss, riktigt plumpa skämt, helt utan finess. Typexempel:
Osvald: Var är mina nycklar?
Jag: Har du kollat i vaginan?
Så nu blir det mest sånt toppmaterial hemmavid.
Alltså, man lär ju aldrig -egentligen- känna någon, så mycket kan man ju säga. Plötsligt inser man att personen man lever med uppskattar dassböcker och micrade köttbullar och sen vet man varken vem den personen är eller vem man själv är som inte upptäckt fasorna tidigare. OBS, exemplen är ej tagna ur mitt liv, vill påpeka detta.
Fast erkänn att du säger fittan? Pga grövre = därmed roligare.
På samma tema: jag och min fd sambo brukade alltid säga att vi kört upp det den andra letade efter i röven. Oftast på sig själv. Men ibland på den andre, som en käck twist. En ”krydda”. Så behåller man gnistan i en relation.
Sedan separerade vi. Körde, sas, upp de 11 åren i röven. På vem? Ingen vet.
Nej faktiskt inte. Tycker vaginan är roligare i just det här fallet. Gillar det formella i tonen. Som att man är professionell och verkligen vill hjälpa till.